Jan Sangrud

– Det där med ubåtsmassakern kommer faktiskt från den gamla filmen motorsågsmassakern. Det var jag och Tom Johansson som satt och pratade en kväll och plötsligt insåg att det nog skulle vara ett säljande namn för våra utfärder till området. Namnet satte sig verkligen i folks huvuden så nu är platsen känd som ubåtsmassakern.
Det första skepp Jan letade reda på själv var annars Liselott, hon var en av fyra båtar som gick i kvav en stormig natt 1921. Hon rände rakt in i berget på Grindö och Jan ägnade mycket tid till att hitta henne.
– Hon var en av Östersjöns ”gråsparvar”, den tidens kustbåtar. De skulle kanske kunna likställas med våra lastbilar. De var segelbåtar som ofta var lastade med ved, och gick upp och ner efter kusten.

Ett liv vid kusten
Men historien börjar egentligen mycket tidigare, den börjar med ett sjöfartsintresse och ett liv kopplat till kusten och Västervik. Den börjar med ett sommarjobb på en kyrkogård och med en gravsten där texten fångade Jan Sangruds intresse. ”Här vilar Anna Läns, tyska omkommen genom skeppsbrott 1921, begravd genom församlingens försorg”
– Det var någonting med det där som fångade mig, samtidigt som jag hemma hörde mycket historier om förlisningar efter kusten. Det väckte mitt intresse. Jag började leta efter information, jag ville veta mera.
Anna Läns hade inte hittats vid förlisningen utan fanns fastfrusen i isen några månader senare av Martin, en av de gamla skutskepparna som var bofasta på ön Grindö. När han skulle dra upp sina garn såg han hennes arm sticka upp ur isen. Martin hade också bevittnat förlisningen den där olycksaliga dagen då stormen yrde runt ön.
– Jag har haft turen att kunna prata med skeppare och folk som hade varit med under den där tiden, berättar Jan Sangrud. När jag började leta vrak hade vi inga av de hjälpmedel som finns idag. Det var ”nätfångor” och lokalbefolkningen som var den bästa hjälpen. Hade man tur kunde man få information som ledde till en och annan enslinje. Det gjorde det enklare att hitta det vi letade efter. Det var intresset för sjöfarten som var min ingång till dykningen, dykningen blev ett medel för att se mer av de skepp som jag forskade om.

Dykning som medel
Jan menar att det är en helt annan sak att göra ett dyk på ett vrak om man känner till historien bakom förlisningen. I och med den ökade förståelsen för det som ledde fram till olyckan, sätter man sig in i det som hände. Man kan nästan återuppleva de sista dramatiska minuterna eller timmarna. Man skapar en relation till de människor som arbetade på skutorna och till själva fartyget. Det innebär att närheten till det man ser blir stor när man sedan dyker på förlisningsplatsen.
– En konsekvens av mitt sätt att se på vraken är att de vrakdykarutbildningar som jag kör i PADIs regi troligen har en lite annan ingång än standardkursen. För mig är vraken så mycket...