Alla bilder i artikeln har tagits av författaren. Han är också modell på bilderna. Utrustningen är en Nikon D90 med självutlösaren ställd på 20 sekunders fördröjning, kamerahölje Nauticam och blixtar Inon Z240 och/eller Ikelite DS160, ReefNet snoots, objektiv Tokina 10-17 mm och stativ Velbon CX-300 och/eller Gorillapod Focus.
OM FÖRFATTAREN
Kanadensaren Keri Wilk är ingenjör och undervattensfotograf med 15 års erfarenhet av att utforska världshaven. Han har erhållit många internationella utmärkelser och fått bilder publicerade i många tidskrifter, vetenskapliga publikationer och böcker.
Att resa ensam som undervattensfotograf har både för- och nackdelar. Det stod klart för mig under en två månader lång resa i Indonesien. Jag njöt av välgörande frihet att planera mina dyk, mina flygresor och var jag skulle bo och äta. Om man är sällskapligt lagd kan det ändå bli lite ensamt. Man har ingen att dela upplevelserna med.
För en undervattensfotograf blir listan av nackdelar ännu längre. Normalt har man ju två par ögon som spanar efter motiv. Ensam får man nöja sig med sina egna. Vanligen har man en fast parkompis som övervakar säkerheten medan man är uppslukad av att iaktta något genom kamerasökaren. Utan parkamrat är man ensam med sina bubblor. Ofta ropar och skriker ett vackert sceneri efter en fotomodell – säg en grupp mjukkoraller eller ett vrak. En dykare i bilden skulle vara pricken över i – eller en bra storleksjämförelse. Ensam är det inget att göra åt saken … eller? Det finns faktiskt något att göra. Med rätt redskap, lite teknisk fiffighet och noggrannhet kan du faktiskt vara din egen fotomodell. Du kan utnyttja situationer som annars hade gått din näsa förbi.
Ofta dök jag med lokala guider. Ändå var jag i princip solodykare på merparten av resan. Jag ville inte gå...
Logga in för att se de fullständiga artiklarna. Det är gratis att skapa en profil på DYK.







