Första saken som slår en inför landningen på Gibraltars flygplats är den överväldigande känslan av tät fartygstrafik på vattnet. Känslan förstärks av att man ser inte bara Spaniens sydligaste badstränder och norra spetsen av det afrikanska Marocko. Dessutom det brittiska Gibraltar – och allt inom synhåll samtidigt.
Gibraltar är litet. Klippan liksom balanserar vacklande på Europas yttersta knivsudd. För en engelsman minner platsen om fornstora ärofulla da’r med slaget vid Trafalgar, första och andra världskriget – för att inte tala om att den är förknippad med Buster Crabb och andra mysterier. Bortsett från allt sådant är Gibraltar fortfarande ståtligt. Det har sin egen version av ett Storbritannien som är bortglömt sedan 1970-talet. De bofasta talar llanito – en mustig blandning av andalusisk spanska och en sydöstlig dialekt av engelska. ”Si pero” vandrar mina...