Geologin och cenoterna
För miljontals år sedan låg hela Yucatanhalvön under havsytan. Halvön utgjorde botten i ett grunt hav. Där trivdes fiskar, skaldjur och koraller. Döda organismers skal och benknotor föll ner på bottnen. Kalcium i skelettdelarna bäddades in i slam av kalciumkarbonat (CaCO3). Slamlagren pressades ihop, styvnade och förvandlades så småningom till porös kalksandsten.
Under den efterföljande istiden sänktes havsytan. Halvön kom upp ur havet. Det uppstod torra områden täckta med frodig växtlighet. Regnvatten trängde ner genom den porösa kalkstenen och sipprade sidledes ut mot havet.
Regnvattnet innehöll upplöst koldioxid (CO2) från atmosfären. Tillsammans med förmultnande växtdelar bildades kolsyra (H2CO3). Syran löste upp kalken. Det bildades lodräta schakt från markytan och horisontella passager ut till havet.
Viktigaste mekanismen bakom hur grottorna bildades är alltså att kalkstenen löstes upp av regnvatten. Det inträffade huvudsakligen längs existerande förkastningar och sprickor i kalken. Så skapades hålrummen i underjorden. Taken över hålrummen stöttades av omgivande kalksten och av grundvattnet. En del hålrum växte sig stora – eller grundvattnets nivå sjönk. Då kunde taket över en grotta rasa ner helt eller delvis. Så skapades cenoterna. De är alltså öppna sjunkhål ofta formade som en halvmåne.

Mayaindianerna hade många legender. En berättade att gudarna fyllde halvön med sötvatten när de skapade Yucatán. Vattnet är ”blodet” som ger näring åt indianernas jord. Den vattenfyllda underjorden kom att spela stor roll i mayaindianernas livsstil. Dels kunde de vattna sina marker för att odla den livsviktiga majsen. Dels var cenoterna centralpunkten i deras religion. De sänkte offergåvor i vattnet. Vissa stammar offrade även människor där.
Mexiko har 3 000 kända cenoter. Förmodligen ligger tusentals ännu oupptäckta i den täta djungeln.  millioner af år siden lå hele Yucátan-halvøen under havets overflade og dannede bunden af et lavvandet hav. Her trivedes fisk, skaldyr og koraller, og efterhånden som organismerne døde, faldt deres knogler og skaller til bunds. Kalciummet i skeletdelene dannede slam af kalciumkarbonat (CaCO3). Lagene af denne slamsuppe blev presset sammen, størknede og blev efterhånden til porøs kalkstensklippe.

Under den efterfølgende istid sænkedes havoverfladen og halvøen trådte frem. Der opstod tørre arealer dækket med tung vegetation. Regnen trængte gennem den porøse kalksten og flød derefter vandret ud mod havet.
Regnvandet opløste karbondioxid (CO2) fra atmosfæren og der sammen med den rådnede vegetation dannede kulsyre (H2CO3). Syren opløste kalken og dannede lodrette skakter fra overfladen, og horisontale passager ud mod havet.
Den primære mekanisme i dannelsen af hulerne er opløsningen af kalksten. Det skete fortrinsvis langs eksisterende forkastninger og sprækker i kalken og skabte hulrum i klippen. Loftet over disse hulrum bliver understøttet af det omgivende kalksten og af grundvandet, men når hulrummene blev for store, eller når grundvandsstanden sank, kunne loftet kollapse helt eller delvist og sådan blev cenoterne dannet. Cenoterne er altså åbne, ofte halvmåneformede synkehuller.
Maya-indianerne havde en legende, der fortalte, at guderne, da de skabte Yucatán, fyldte halvøen med ferskvand, som er ”blodet”, der føder indianernes jord. Og den vandfyldte undergrund kom til at spille en stor rolle i mayaernes levevis. Dels kunne de vande deres marker, så de kunne dyrke den livsvigtige majs. Og dels var cenoterne centrale i deres religion. De smed offergaver i cenoterne og visse stammer ofrede også mennesker i cenoterne.
Der er 3000 kendte cenoter i Mexico, men formodentlig tusindvis af endnu ikke opdagede i den tætte jungle.