Vi skumpar fram längs en smal och slingrig grusväg. Lite ovant styr jag en nästan ljudlös trehjulig elmoppe genom terrängen. Min parkamrat sitter på flaket. Det är sensommar och det känns som vi är väldigt långt från våra vanliga liv. Vi är på en ö i väst. Härute, som de säger på Koster, är det ett annat tempo, en annan tideräkning. Snart är vi och mopeden framme vid dykcentret och Phillip står i dörren. Han säger till oss att det börjar bli dykdags. – När åker vi? Frågar jag. – När ni är klara, säger han på sin coola britt-göteborgska.  

Värsta dyket
Phillip kör en grundlig briefing om dykets topografi och ”highlights” innan han släpper i oss nära en av Bergylteskärs kobbar. Jag har varit här innan, för länge sedan, och minns dykplatsen med värme. En brant vägg pekar ut vår väg ner i Kosterhavets salta vattenkropp. Sikten är bra och...