Mantan (Manta birostris) är den största av alla rockor. Det största kända exemplaret var mer än 7,6 meter långt och vägde ungefär 2 300 kilo. Arten lever i tropiska hav över hela världen – typiskt kring korallrev. Den har störst hjärna i förhållande till kroppen av alla hajar och rockor.
Mantor lever av plankton, krill och småfisk. De filtrerar ut maten ur vattnet genom gälarna medan de simmar. Små bytesdjur fångas på flata vågräta plattor av svampig vävnad som är utspända i gälspringorna. Vattnet leds in i munnen av de två munlapparna vid mungiporna. Munlapparna kan likna horn. Det har givit de fredliga djuren det totalt missvisande namnet ”djävulsrocka”.
Djuren besöker ofta putsarstationer. Där simmar putsarfiskar ut och in i gälarna och över hela kroppen för att avlägsna parasiter och döda skinnflagor. Mantor är ofta antingen likgiltiga inför eller nyfikna på människor. De simmar ofta tätt intill dykare eller kommer upp till ytan. De kan också hitta på att hoppa upp ur vattnet högt upp i luften. De kan nå en toppfart på 10 kilometer i timmen. Oftast simmar de långsamt och mycket graciöst.
En smal kanal mellan två öar i Baa-atollen har blivit ett av dykarvärldens nya dragplåster. Mantorna har för vana att plötsligt dyka upp i stora antal. Ankomsten går inte att förutsäga. Förhållandena kan vara idealiska. Ändå är de inte där. Plötsligt som anden ur flaskan uppenbarar sig de eleganta planktonätarna – och så blir det mantafest vid Hanifaru.
Jag antar att det är lite av samma sak som när man åker på afrikansk safari på savannen. Första giraffen är en sensation. Alla ropar och pekar: ”Titta! En giraff!” Man samlas och djuret fotograferas på längden och tvären. Så kommer det en giraff till. Och ännu en. Snart visar det sig att det finns giraffer överallt. Så småningom tar ingen någon särskild notis om girafferna längre. Då behövs det att de gör något ovanligt – sjunger ”I lunden den gröna” i stämmor eller löser Rubiks kub. Sånt är rätt svårt för djur med klövar har jag låtit mig berättas.
Havet ligger spegelblankt. Solen gassar från knallblå himmel. Vi är på väg tillbaka efter ett dyk och rusar fram i vår gummibåt. Två stora mantor bryter ytan. Ingen i båten bevärdigar dem med en blick. Båtföraren slår inte ner på farten. Ingen verkar upphetsad eller bönar om att få lov att hoppa i vattnet. Vi är...
Den som prenumererar på DYK, har också tillgång till vårt omfattande artikelarkiv.










