SM i undervattensfoto drar till sig alla sorters fotografer. De som trillar in samma morgon som tävlingsdagen med ett något ursäktande leende om att de först inte kunde hitta blixtarna och att de därför är något sena. Den andra kategorin (eller ytterligheten) är de som åker till tävlingsplatsen, som i år igen var Lysekil, en vecka innan och systematiskt testar blixtar, kameror, inställningar och diskuterar olika vinklar på olika motiv och lär sig dykplatserna innan och utan. Jag själv tillhör den senare kategorin som med tysk ordning och reda ställer upp tydliga mål och som genom s k ”trial and error” optimerar kamerasystemen så att åtminstone jag är nöjd med det resultat jag får på bilderna.
SM är lite som simhoppning. Man kan göra ett enkelt hopp som inte är särskilt dramatiskt men som ger säkra poäng eller så satsar man högt med en större risk att misslyckas...