Förkortningen DIR betydde från början Doing It Right. Det handlar alltså om att göra något på rätt sätt. Tänk om jag kunde ändra namnet… Då skulle jag omedelbart införa ett nytt namn. Nuvarande namn är det värsta tänkbara! ”Doing It Right” antyder ju liksom underförstått att alla som INTE dyker DIR gör det på fel sätt. Saken har tidigare bidragit till att ge DIR-dykare rykte om sig att vara självgoda högfärdsblåsor och pösmunkar. Nu är det för sent att ge systemet ett annat namn. Vi får bara finna oss i att DIR heter DIR och försöka glömma ursprunget. Har du glömt det nu? Bra. Då kan vi fortsätta…
Traditionellt blir man dykare så här: man börjar med att skaffa lite utrustning och lära sig några metoder. De räcker precis för att göra enkla och okomplicerade dyk. Undan för undan utökar man med större och mer avancerad utrustning efterhand som behoven ökar. Så har exempelvis PADI-strategin sett ut. Den har blivit en jättesuccé och gjort dykning till var mans egendom.
Att byta utrustning och ändra metoder med ökande ambitionsnivå innebär ändå vissa problem. Det kostar en massa att köpa nya prylar. Dessutom tvingar strategin oss också att ändra gamla vanor. Att göra sig av med föråldrade rutiner är ofta mycket svårare än att lära sig nya.
DIR-organisationen GUE (Global Underwater Explorers) har som slogan: ”Begin with the end in mind”. Uttrycket illustrerar idén bakom DIR mycket bra. Det eleganta i DIR är nämligen ett slags ”reverse engineering”. Man drar alltså slutsatser baklänges från de mest avancerade och svårgenomförbara grottdyken och ser hur de påverkar utgångsläget. Resonemanget går så här: se till att utrustning och metoder är tillräckligt bra för att tillfredsställa kraven från de mest ambitiösa tekniska dykarna. Då är de också tillräckligt bra för alla. DIR är alltså en anpassningsbar grundidé. Den grundläggande ”plattformen” för utrustningen kan anpassas till alla sorters dyk. Från okomplicerade tropiska revdyk på grunt vatten till djupa vrakdyk och extrema grottdyk – och med obetydliga ändringar.
Ett av de värsta missförstånden kring DIR är ändå att allt handlar om utrustningen.
Egentligen handlar det lika mycket om att förstå det mänskliga psyket och om begreppet ”capacity”. Vi kan översätta det med ”förmåga” eller ”överskottskapacitet”.

Kapacitet
Tänk dig att du bor i ett hus där elnätet drivs av en generator. Den klarar att hålla fem lampor lysande samtidigt. Du går in i huset en mörk kväll och tänder ljuset i vardagsrummet. Lampan strålar kraftigt och lyser upp hela rummet. Du ser allt klart och tydligt. Så går du ut i köket och tänder ytterligare två lampor. Huset blir märkbart mörkare. Generatorn ska nu driva tre lampor. Du går till övervåningen och tänder två lampor till. Nu är sammanlagt fem lampor tända. Men du kan nätt och jämnt se. Du går in i badrummet och tänder en sjätte lampa. Hela huset blir mörkt. Generatorns kapacitet har överskridits.
Låt oss ta ner den liknelsen i vattnet. Din kapacitet består dels av din mentala förmåga att överblicka alla utmaningar omkring dig, dels av din fysiska förmåga att hantera utmaningarna.
Kommer du ihåg när du lärde dig dyka? Du använde hela din kapacitet enbart på att andas medan du stod på knä på bottnen. I det tillståndet hade du inte mycket överskottskapacitet att lägga märke till vad som hände runt omkring dig. Du hade inga ”lampor kvar i reserv”.
Mer erfarna dykare kan råka ut för samma sak. Exempelvis när de kämpar för att skicka upp en boj. Ofta förlorar de då kontrollen över avvägningen eller kontakten med dykkompisen. De använder hela sin förmåga till att hantera bojen. De har ingen reservförmåga kvar.
Ibland blir dykare påverkade av kvävenarkos. Eller är fullt upptagna med något problem i utrustningen. Eller av att kontrollera en uppstigning. Sådana dykare lägger inte ens märke till det vrak de skulle dyka på. De har inga reserver eller överskottsförmåga till att faktiskt njuta av dyket. De saknar kapacitet.
Tankegången bakom DIR handlar om att bygga kapacitet. Grundläggande färdigheter typ kontroll på avvägningen, uppmärksamhet på dykkompisar, på omgivningarna och utrustningen, kommunikation och saker som tid, djup och gasförråd ska bara få ”kosta någon enstaka lampa”. Det ska finnas reserver inte enbart för att njuta av dyket. Dessutom massor av överskottsförmåga att hantera eventuella uppkommande problem effektivt.
DIR-dykare tränar inte trim, balans och avvägning för att de vill se läckra ut i vattnet. De gör det för att ha reservkapacitet att njuta av själva dykningen. DIR-dykare finputsar kontrollen över sin avvägning tills de med lätthet kan hålla sig kvar på det ställe där de vill. I stort sett alla DIR-färdigheter kräver nämligen perfekt koll på avvägningen. Där kommer positioneringsmetoder som baklänges fenspark och helikoptervändning in i bilden.

Hicks lag
Förutom kapacitet talar ytterligare en faktor för att utrustning och rutiner bör standardiseras. Anta att vi alltid har standardmetoder och rutiner för hur vi ska uppträda i olika situationer. Då är sannolikheten mycket större att vi reagerar snabbt och ändamålsenligt. Anta vidare att utrustningen alltid består av samma komponenter placerade på samma ställen. Då förenklas tillvaron väsentligt för dykaren.
En ”lag” fastslår att reaktionstiden ökar exponentiellt med antalet valmöjligheter. Lagen kallas ”Hicks lag”. Lagen beskriver den tid en person behöver för att fatta beslut i förhållande till antalet alternativ som står till buds. Med andra ord: säg att jag har tre eller fyra olika sätt att erbjuda andningsgas till en dykkompis med luftbrist. Kompisen kanske hinner drunkna innan jag lyckas besluta vilken metod jag ska använda. Inom DIR gäller en enda metod. Den är standardiserad och intränad tills den sitter i ryggmärgen. Då eliminerar man Hicks lag så långt möjligt.
Flygledare i kontrolltorn är ett bra exempel. Tänk om de skulle tvingas att uppfinna en korrekt och ändamålsenlig handlingsplan varje gång ett nödläge uppstår. Då skulle flygplanen hela tiden störta ner runt öronen på oss. I stället har de strikt fastlagda rutiner och scheman för alla situationer. Ofta finns bara en enda eller ett litet fåtal valmöjligheter i det enskilda läget.
Att bygga kapacitet och att komma runt Hicks lag är orsaken till att DIR-dykare hela tiden tränar även de mest grundläggande rutiner och nödåtgärder. Som att skicka upp en ytboj, att ge luft, att stänga ventiler och så vidare. Målet är att handlingsmönstret ska ”sitta” tillräckligt bra. Man ska kunna utföra handgreppen snabbt och ”i flykten” – och utan att man mister uppmärksamheten på omgivningarna eller ändrar position i vattnet. Genom att ständigt upprepa handgreppen får man garanti för att de kan genomföras med maximal överskottsförmåga. Dykaren ska fortfarande ha massor av reservkapacitet.

Laganda
En av de mest utdömda och missförstådda aspekterna på DIR-dykning är att utrustningen är konfigurerad enligt en fastlagd standard. Visst är standarden en kompromiss. Ändå har den en rad fördelar. Exempelvis blir det åtskilligt enklare att kolla varandras utrustning. Alla är ju i grunden likadant utrustade.
Trasiga prylar kan lätt ersättas från andras reservdelslager. Allt som passar på en dykares utrustning passar på allas. Man behöver aldrig uppleva att en främmande eller okänd detalj i utrustningen skapar förvirring i vattnet. Många övningar och färdigheter kräver medverkan av en dykkompis. Allt sådant funkar utan problem. Den standardiserade konfigureringen snarare hjälper än motarbetar i det läget. Men naturligtvis finns det möjligheter att variera – så stenhårt standardiserad är inte utrustningen.
Med massor av överskottsförmåga kan man lika gärna använda den till något. Varje DIR-dykare har eget ansvar för sin utrustning och för sin andningsgas. Men dessutom tar man även på sig medansvar för alla runt omkring sig. Inställningen är att all utrustning och all andningsgas i dykarlaget är gemensamma resurser. Samma sak gäller lagets samlade hjärnkapacitet. Det finns rutiner för att se till att det inte går illa för någon – och att viktiga förfaranden utförs med full uppmärksamhet från alla i laget. Alla de andra ska vara redo att hjälpa eller ingripa om någon företar sig något alltför riskabelt.
Nu närmar vi oss en definition: DIR-dykning är att dyka i en gemenskap där alla tar ansvar för sig själva och varandra. Man använder standardiserad utrustning som underlättar standardiserade metoder. Det ökar kapaciteten. Då får man ut så mycket som möjligt av nöjet med dykningen – och med högsta möjliga säkerhet.

Kom ut och dyk!
” Alltihop det där låter bra. Men finns det inga nackdelar?” hör jag någon fråga. Visst – en del betraktar det som en nackdel att konfigureringen av utrustningen är så strikt reglerad. Men titta bara på hur standardisering i andra sammanhang hjälper för att undvika missförstånd. Exempelvis är det väldigt praktiskt att vara eniga om var pedaler, ratt och växelspak ska sitta i en bil. Tänk om kopplingspedalen i en del bilar satt annorlunda placerad än i andra. Då skulle det vara ganska svårt att köra en annan bil än den man har tagit sitt körkort i.
DIR-anhängarna hävdar att fördelarna med standardisering uppväger nackdelarna med råge. Det finns en logisk bakgrund till varenda detalj i konfigurationen. Ju mer man studerar detaljerna desto bättre förstår man hur allt hänger ihop.
Nästa nackdel är detaljstyrningen. Det finns en tendens bland vissa DIR-anhängare att förlora sig i petitesser och procedurer. Till syvende och sist handlar det ju bara om att dyka och ha kul. Man ska inte behöva ägna all sin uppmärksamhet åt om trimmet är perfekt. Då glömmer man kanske att gotta sig åt dyket. Det finns DIR-dykare som tränar nästan hela tiden medan de dyker – i stället för att bara dyka. Resten av tiden tillbringar de i diskussionsgrupper på Nätet och debatterar rätt storlek på en pistolhake. Eller om 50 eller 52 centimeter är den idealiska längden på en högtrycksslang. Skärpning, va…

DIR-utbildningar
DIR är på intet sätt ett slutet samfund. Det sitter heller inget råd och beslutar om vad som är DIR eller inte. Organisationen GUE är mera än någon annan baserad på de ursprungliga tankarna bakom DIR. De har med den insikten helt avlägsnat ordet DIR från sina skrifter. I stället för att tala om DIR-metoder handlar det numera uteslutande om GUE-metoder.
GUE och de två avknoppningarna UTD och ISE (se rutan ovan om DIR-utbildningar) är de enda utbildningsorganisationer som helt och hållet bekänner sig till DIR. De har fastlagda och strikta krav på utrustning och metoder. Men det finns faktiskt inga andra helhetsorienterade dykprinciper än DIR. Principerna har också visat sitt värde i praktiken. Därför har många instruktörer i andra organisationer låtit sig kraftigt inspireras av dem.
Vi kommer alltså att finna många DIR-element i nästan alla tekniska dykutbildningar. Ändå finns det bara tre ”äkta” DIR-organisationer med grundkurser och icke-tekniska kurser med utgångspunkt i DIR. Är du nyfiken på om DIR är något för dig? Kursen GUE Fundamentals fungerar exempelvis som en introduktion till deras övriga utbildningsprogram. Kursen vänder sig till alla dykare med lust att stifta bekantskap med DIR och GUE. Det är alltså ett bra ställe att börja på.