Sorry, you need to enable JavaScript to visit this website.

DYK på YouTube  DYK på Facebook  Hämta RSS feed  NYHETSBREV!!

  Biologi  Biologi
Bergskädda, Microstomus kitt
1 av 1

Bergskädda

Text och foto: Anders Salesjö

Bergskäddan är nog den lättaste av våra plattfiskar att känna igen. Den har en spräcklig, rödbrun ovansida, i regel med stora fläckar i gulorange och mörkt brunt.

Färg och mönster varierar dock efter omgivningen. Ofta förekommer även rosafärgade fläckar, i synnerhet om fisken lever i en miljö med mycket kalkalger. De stora färgade fläckarna är en teckning som inte förekommer hos någon annan av våra plattfiskar. Färgteckningen i kombination med den avlånga tungeliknande kroppen är därför utmärkta kännetecken för att känna igen arten. Det vetenskapliga släktnamnet Microstomus är en sammanslagning av två ord; micro som betyder liten och stomus som är det grekiska ordet för mun. Detta anger ytterligare ett bra kännetecken på arten; bergskäddan har en ovanligt liten mun med tjocka läppar. Precis som hos de flesta andra flundrefiskar har bergskäddan högersidan upp medan den helvita vänstersidan är vänd mot underlaget. Arten blir upp till 66 centimeter lång och kan uppnå en maximal vikt på knappt tre kilo. Det är dock mycket sällsynt att bergskäddan blir så stor. Individer på upp till 40 centimeter med en vikt under ett kilo är mer normal storlek. Det svenska sportfiskerekordet för arten ligger på 1,24 kilo. Rekordet innehas av Lars Molander från Uddevalla som fångade fisken i Gullmarsfjorden den 4 oktober 1992. Den största spöfångade fisken i Norge är en bergskädda på 1,27 kilo som togs 1988. Stora fiskar är nästan alltid honor, då honorna blir större och tyngre än hanarna.

Bergskäddan finns utefter nordvästra Europas kust från Biscayabukten vid norra Spanien till Vita havet i nordvästra Ryssland. Den finns också vid Island och Färöarna. Längs Sveriges kust är den vanlig i Skagerrak och Kattegatt, mindre vanlig i Öresund och förekommer endast sporadiskt i sydvästra Östersjön. Till skillnad från de flesta andra plattfiskar föredrar bergskädda att leva vid hårda bottnar bestående av berg, sten eller grovt grus. Under sommarhalvåret lever den vanligen på relativt grunt vatten från några få meters djup ner till ungefär 25 meter. Då vattnet blir kallare under vintern drar den sig djupare ner och kan då förekomma ända ner till 260 meter. Generellt sett så lever yngre fiskar på grundare vatten än de äldre. Favoritfödan utgörs av havsborstmaskar, men den tar också ormstjärnor, små snäckor och musslor samt diverse mindre kräftdjur. Vid födosök ligga bergskäddan gärna passiv på botten och spanar efter något ätbart med upprest huvud och framkropp. På så vis har den god överblick över botten runt omkring den. Det välvda utrymmet mellan fiskens undersida och botten kan möjligen uppfattas som ingången till en liten grotta, vilket eventuellt skulle kunna locka bytesdjur till skäddan. Under vintern verkar det som om arten inte äter överhuvudtaget.

Hanarna blir könsmogna när de är tre till fyra år gamla och honorna först vid fyra till sex års ålder. Leken sker från april till september på typiskt plattfiskmaner; hanen simmar upp och lägger sig ovanpå honan samtidigt som de båda fiskarna avger könsprodukterna. Generellt sett sker leken tidigast i söder och senare i de norra delarna av...

Logga in för att se fullständiga artiklar, eller registrera dig om du inte redan har en inloggning på DYK. Båda är här.

Skaffa också prenumeration på DYK tidningen här.

Läs även

Skaffa dig information, inspiration och upplevelser