DYK på YouTube  DYK på Facebook  Hämta RSS feed  NYHETSBREV!!

  Biologi  Biologi
Bergstubb
1 av 1

Bergstubb

Text och foto Anders Salesjö

Men vad är det som händer? Den lilla, färgglada fisken spärrar ut fenorna och rusar med full fart mot honans romfyllda buk. Så snart den slagit i honan tar hanen mer eller mindre sats och sätter av mot den romfyllda buken igen.  Honan får utstå ett antal sådana attacker, men följer sedan villigt hanen till boet.

Händelsen utspelade sig under juni, på ett par meters djup, på en grusbotten. Fiskarna jag sett var bergstubbar; små oansenliga smörbultar som är mycket vanliga längs hela Europas Atlantkust ner till södra Biscayabukten. De förekommer även i Medelhavet och finns längs hela Sveriges västkust ner till Öresund, men de saknas i Östersjön. Vi har flera arter av smörbultar längs våra kuster som är mycket vanliga och relativt lika. Bergstubben påminner bland annat om sandstubben och lerstubben. De är alla små sandfärgade fiskar som vilar på bottnen och stödjer sig på sina bukfenor. Bergstubben är dock betydligt mindre än de andra två arterna och blir normalt inte mer än 5-6 cm lång, maxlängden uppgår till 9,5 cm. Generellt sett har en bergstubb också en spräckligare färgteckning än såväl sand- som lerstubb. Det säkraste kännetecknet är dock att titta på ryggfenorna. En bergstubb är alltid utrustad med en mängd mörka fläckar i ryggfenorna som är placerade i rader. Att bergstubben har kraftigare färger och mönster än sand- och lerstubb har troligen gett den dess brittiska namn ”painted goby” (målad smörbult). I synnerhet hanar i parningsdräkt kan ha väldigt vacker teckning.
Bergstubben förekommer normalt från ytan ner till cirka 50 meters djup, men de kan gå ännu djupare under vintern. Den finns på de flesta typer av bottnar med undantag av ren lerbotten. Generellt kan man säga att den föredrar ett grövre bottenmaterial än sand- och lerstubben. Favorittillhållet är blandade bottnar med grus, sand och småsten där det förekommer mycket skal från döda musslor.
Under våren söker sig bergstubben till grunda stränder för att fortplanta sig. Grunda skyddade vikar är de områden som värms upp fortast av vårsolen och det är just av denna anledning de söker sig dit. För att äggen ska kläckas fort är de beroende av värmen, ju varmare det är i vattnet ju fler kullar kan de hinna med på en säsong. Bergstubben är könsmogen redan vid ett års ålder och leken sker i april-juli. I inledningsskedet gräver hanen ut en hålighet under ett stort tomt musselskal. Ofta är det skal av sandmusslan, Mya arenaria, som används, men det fungerar också bra med något liknande. När boet är klart är det väl dolt och det finns bara en liten mynning som leder in till det. Till boplatsen försöker hanen locka så många honor han kan. Accepterar de hans inviter följer de med till boet och fäster de päronformade äggen i boets tak. Sedan lämnas hanen ensam med rommen. Han vaktar och pysslar om dem tills de kläcks. De nykläckta ynglen är cirka tre millimeter långa och driver runt som plankton tills de är 11-12 millimeter. Därefter söker de sig ner till bottnen. Honan är könsmogen vid 28 mm längd och livslängden överstiger normalt inte två år.

Logga in för att se fullständiga artiklar, eller registrera dig om du inte redan har en inloggning på DYK. Båda är här.

Skaffa också prenumeration på DYK tidningen här.

Läs även

Skaffa dig information, inspiration och upplevelser