Dykning och posttraumatisk stress
Efter katastrofen den 11 september 2001 ökade människors medvetenhet om posttraumatisk behandling. Det gäller speciellt anställda inom den allmänna sektorn. I första hand blev poliser och brandmän föremål för posttraumatisk rådgivning. Behandlingen kallas ibland ”critical incident stress management” (CISM, stresshantering i krislägen). Stora skaror av frivillig mentalvårdspersonal samlades i New York City för att hjälpa till med samtalsbehandling och rådgivning efter terrorristattackerna. Folk i allmänhet hade knappt kännedom om att sådan behandling existerade.
Varför får dykare ingen krisbearbetning?
Sorgligt nog är den enkla sanningen att det behövs en tragedi med många omkomna typ en flygplanskrasch, en fartygskatastrof eller en terroristattack för att berörda myndigheter ska motiveras att ändra sina rutiner.
Olyckligtvis sätts ingen krisbearbetning in automatiskt som följd av en isolerad dödsolycka i samband med dykning. Flertalet utbildningsorganisationer erbjuder kurser för ”räddningsdykare” (rescuekurser). Bara ett fåtal av kurserna går in i detalj på frågor kring dykares mentala reaktioner efter en inträffad olycka. Ännu färre på att ge psykologiskt stöd till andra dykare i sådana situationer. Å andra sidan diskuteras liknande spörsmål ofta i samband med instruktörsutbildningar.
Som dykare blir vi berörda av redogörelser för hur andra dykare förolyckats medan de utövat sin sport. Ändå finns inga samhällsfunktioner med resurser att ta hand om posttraumatisk stress efter dykolyckor med dödlig utgång. Inte heller efter extremt påfrestande situationer typ att bli kvarlämnad ute på havet av dykbåten. Det kan kännas som om ingen bryr sig. Den verkliga orsaken är nog att relativt få dödsolyckor och allvarliga skador inträffar i samband med dykning. DAN USA rapporterade 77 dykrelaterade dödsfall 2001. Jämfört med antalet framgångsrikt genomförda nöjesdyk och tekniska dyk samma år är siffran liten. En studie från Kanada beskriver dykning som en av de säkraste sporterna.
Incidenter kanske inte rapporteras fullt ut heller. De rubriceras som ”nära ögat”-händelser som inte resulterat i någon allvarlig skada. Eller någon kanske blir skadad men inte allvarligt. Rapporteringen till DAN är inte obligatorisk. Organisationen kanske får information från rättsläkare, obducenter och polismyndigheter. Många olyckshändelser rapporteras av vittnen, familjemedlemmar, nyhetsmedia och dykföretag typ butiker och dykcentra.
DAN USA har också sin huvudsakliga rapportverksamhet inom USA. En enstaka dykolycka i Thailand får inte samma uppmärksamhet i media som ett flertal drunkningsoffer på grund av en storm i Centralamerika. Ibland anses olycksrapporter vara ”dåligt för affärerna”. Tänk om ett dödsfall inträffat. Då kan det vara svårt att medge offentligt att någon nyligen dog ombord på ens båt. Eller skadades av propellern när vederbörande försökte klättra ombord.
Ovanstående belyser...
