DYK på YouTube  DYK på Facebook  Hämta RSS feed  NYHETSBREV!!

  Dykkemedicin  Dykerimedicin
DAN – Vad händer på väg upp?
DAN – Vad händer på väg upp?
1 av 1

DAN

– Vad händer på väg upp?

Av Dr Frans J Cronje, Executive & Medical Director / DAN Sydafrika
DAN Europe har studerat säkerheten vid uppstigning och effekten av djupa stopp

Nöjesdykningens medicinska aspekter kan delas upp på två stora forskningsfält: bubbelrelaterade och icke bubbelrelaterade. DAN ägnar sig åt att undersöka bägge. Två breda internationella studier pågår. Dive Safety Laboratory (DSL) forskar på problem kring bubblorna. Project Dive Exploration (PDE) inriktar sig på frågor där bubblor inte är inblandade.
Bubbelrelaterade problem har vanligen med dekompression att göra. DSL undersöker både vad som händer när allt går bra och varför det ibland går snett. Enda sättet att beskriva och förutsäga komplicerade förlopp i kroppen är att förenkla dem. Det går att ge närmevärden för upptag och utvädring av gaser med hjälp av matematiska formler och modeller. De brukar kallas algoritmer. Vi måste bara vara medvetna om att algoritmerna är baserade på teoretiska beräkningar. De innebär att vi förenklar verkligheten – ofta alltför mycket. Algoritmer avspeglar inte nödvändigtvis det som faktiskt händer i kroppen.
Med algoritmer för dekompression försöker vi åstadkomma en förenklad beskrivning av hur inerta gaser tas upp av, transporteras i och vädras ut ur kroppen. Vi delar upp händelseförloppet i fem steg:

  1. Vid ökat tryck i omgivningen tar kroppen upp inerta gaser.
  2. Vid minskat tryck i omgivningen vädrar vi ut gaserna igen – fast då går det långsammare.
  3. Inertgasens partialtryck i vävnaden kan bli högre än i omgivningen. Då uppstår övermättnad i vävnaden.
  4. I ett visst läge kan övermättnaden resultera i att gasbubblor bildas.
  5. Sådana bubblor kan orsaka symptom eller skador.

Nästan alla dykare vet att dekompressionsmodellerna talar om ”långsamma” och ”snabba” vävnader. Det innebär att olika vävnader tar upp och avger kväve med olika hastighet. ”Snabba” vävnader är mer benägna att bli övermättade vid typisk nöjesdykning.
Redan 1908 anvisade John Scott Haldane sin berömda princip för att undvika dekompressionsskador. Dykaren får i ett steg gå till halva trycket – men inte längre. Sedan måste han stanna ett tag för att vädra ut gasövermättnaden. Genom åren har ”halveringsprincipen” modifierats. Nya regler för uppstigning gav dykarna högre övermättnad i snabba vävnader än vad den ursprungliga principen tillät. Man övergav den universella regeln om halvering för alla vävnadstyper. I stället har man ansett att tryckminskning till en fjärdedel var säker för de snabba vävnaderna. Dilemmat är att reglerna inte har löst problemet med tryckfallssjuka. Hela 57,6 procent av fallen av tryckfallssjuka drabbar dykare som följt tabellerna och inte gjort något ”fel”. Blind lydnad gentemot algoritmerna för dekompression hjälper tydligen inte – förenklat uttryckt.
Nu kommer vi tillbaka till reglerna för uppstigning. Nyligen har man återigen ifrågasatt det förståndiga i att tillåta hög övermättnad i snabba vävnader. Rekommendationerna tar inte hänsyn till att stora mängder gasbubblor kan bildas i venerna efter ett dyk. Inte heller...

Logga in för att se fullständiga artiklar, eller registrera dig om du inte redan har en inloggning på DYK. Båda är här.

Skaffa också prenumeration på DYK tidningen här.

Läs även

Skaffa dig information, inspiration och upplevelser