Panik

Enligt DSM-IV (the American Psychiatric Association’s Diagnostic and Statistical Manual of Mental Illness, fjärde upplagan) upplever människor tre typer av panikattacker:

• Attacker utlösta av en viss aktuell händelse
• Attacker utlösta av erfarenheter från en tidigare händelse
• Spontana attacker

Attacker utlösta av en viss aktuell händelse kommer omedelbart efter att den inträffat. Ibland kan den utlösas av farhågor inför händelsen typ att se en haj eller att överskrida den magiska 18-metersgränsen ner på ett ”djupdyk”. Den sortens panik är oftast förknippad med en specifik rädsla. Exempelvis hajskräck eller djupskräck. I sådana fall räcker det om dykaren undviker att hamna i lägen där attacken utlöses. Det minimerar risken att råka ut för panik.
Attacker utlösta av erfarenheter från tidigare händelser inträffar inte alltid när dykaren hamnar i samma situation igen. De behöver heller inte inträffa omedelbart i anslutning till händelsen. Exempelvis kan en ängslig nybörjare göra två dyk till 10 meter – men känner ett oemotståndligt behov att rusa upp till ytan på det tredje.
Spontana attacker förknippas inte med någon speciell utlösande faktor. De bara inträffar ”ur tomma luften”. Det är kanske den mest skrämmande typen av attack. Möjligen också den farligaste. Ingen kan förutsäga när eller om paniksymptomen ska uppträda. Det går heller inte att veta när eller om de återkommer.

Symptom på panik
Förr eller senare kommer alla att erfara milda symptom på ängslan. Kanske den vanligaste och mest välbekanta formen är ”scenskräck” eller rädsla för att träda fram i strålkastarljuset. Människor finner det obehagligt eller generande att allas blickar riktas mot dem. Alla väntar på att de ska visa upp någon speciell färdighet. Sådant visar sig ofta på dykutbildningar. Det kan räcka med att någon ska visa upp sin nyförvärvade förmåga att tömma masken. Mild ängslan och panik ligger i varsin ände av en glidande skala. Panik kan vara intensiv och överväldigande. Den kan helt slå ut förnuftigt tänkande.
Dykare vistas i en främmande omgivning. Därför kan de faktiskt vara benägna att råka ut för panik. Speciellt i nödsituationer. Baruch och Breitstein (se ”Mer att läsa” på slutet) noterade att vårt naturliga mänskliga sätt att reagera på övermäktig rädsla är illa lämpat att lösa problem. Vi är av naturen skapta för att ”slåss eller fly”. Ingendera är särskilt välbetänkt för att handskas med malörer nere i vattnet.
Säg att regulatorn ballar ur oväntat på 18 meter. Kroppen förnimmer ett hot. Den reagerar genom att göra dig redo för att ”slåss eller fly”. Pulsen ökar, man får ”tunnelseende” – med alla sinnen, blod styrs över från inre organ till muskler. Behovet av syre ökar. Allt det här sker automatiskt och utanför viljans kontroll. Du kan inte göra något för att förhindra kroppens reaktion. Du försöker göra ännu en inandning – den här gången med...