Dykkryssningar

Jag erkänner. Jag var faktiskt less på Röda Havet. Jag är skyldig till att ha sagt till folk att Röda Havet inte är lika bra som tidigare. Speciellt när de precis kommit upp till ytan alldeles hänförda av ett särskilt fint dyk. Selektivt minne är en underbar grej. Jag minns bara hur bra det var förr!
Jaha – men hur var det egentligen? Min kompis Harveys farsa hette Alex Flinder. Som äkta Rödahavspionjär skrev han en bok om sina äventyr där. Boken inspirerade mig till min första resa dit. Det var i januari någon gång tidigt på åttiotalet. En av reskamraterna visade sig vara Tony Daniels – en då okänd skådespelare. Han hade just medverkat osedd i den första StarWarsfilmen som den gyllene androidroboten C3PO.
Våra förväntningar var upptrissade. Enligt säljsnacket på resebyrån skulle flyget gå från Luton till Eilat. Där skulle vi åka över gränsen till Egypten och gå ombord på en safaribåt. Den skulle vara som en liten oceanångare. Allt skulle gå som smort.
Verkligheten var en smula annorlunda. Vi landade på Ovda – ett militärflygfält mitt i Israels Negevöken. Bussresan till egyptiska gränsen tog två timmar. Själva gränsövergången tog två timmar till. Kontrasten mellan vår värld och Tredje Världen blev bara alltför tydlig. Efter ytterligare fyra timmars skumpande genom Sinai i en ålderstigen beduintaxi var enda utsikten becksvart med stjärnhimmel. Vi inkvarterades för natten i trähyddor utan andra bekvämligheter än massvis med sand. Hyddorna stod på en i övrigt tom och vindpinad strand. Där avnjöt vi en rent flammande version av Vintergatan utbredd bland gnistrande stjärnor. I övrigt var platsen totalt öde.
På morgonen strövade vi otvättade och orakade längs den ödsliga kustremsan på ett gudsförgätet ställe som hette Na’ama Bay. Iskalla vindkårar drog upp damm i små tromber. Vi oroade oss för var båten fanns. Och vart tog gubben vägen? Han tog våra pass innan han försvann kvällen innan... och lämnade oss med det lugnande beskedet: “Don’t worry. I am your friend.”
Senare på dagen återvände vår vän. Vi åkte vidare till flottbasen vid Sharm el Sheikh. Efter ändlösa formaliteter och bevakade av tungt beväpnade soldater mönstrade vi äntligen ombord på vår båt. Det var den dåvarande härskarinnan bland Röda Havets safaribåtar – Lady Jenny V. Med byggnadsåret 1936 såg hon åtskilligt rostigare ut i verkligheten än i broschyren. Dessutom hade hon illavarslande slagsida. Nu hade det gått två hela dygn sedan avresan hemifrån.
”Vi befinner oss inte mitt ute i ingenstans” sade den brittiske kaptenen Adrian O’Neal vid genomgången. Då låg båten ankrad på ett dykställe som hette The Temple – med metervis av tung korallkrossande ankarkätting ute. ”Vi har kommit bortom världens ände!” Närmaste sjukvårdsinrättning fanns långt borta i Israel.

Reservdelar Vi började dyka runt Ras Mohammed och i Tiransundet. Vi besökte även Sinaihalvöns...