Ekodykning

Av någon anledning verkar folk tro att dykare helt automatiskt även är miljövänner. Vi anses vara gröna av rena farten. Intrycket kanske förstärks av TV-inslag med dykare som räddar diverse havsdjur. Eller de många engagerade uttalandena från Jacques-Yves Cousteau. Det har drösat av uppmaningar att bry sig om allt levande i oceanerna. Alla tycks utgå från att kärlek till havet leder till att vi skyddar det.
Faktum är att PADI:s strategi för att rädda planeten verkar vara att lära fler och fler människor dyka. Nu ska vi inte låta tanken på vår egen betydelse för miljön bedra oss. Låt oss i stället fundera över några fakta.

• Nöjesdykning är fullständigt onödig. Vi håller på med det bara för nöjes skull.
• Att dyka utan att förbruka energi är omöjligt. Vi reser till dykställena och vi köper komprimerad luft att andas.
• Dykturismens tillväxt handlar i första hand om att resa långt. Dykare och blivande dykare drar full nytta av billiga flygbiljetter till fjärran resmål.
• Vi dyker – och vi ger oss av. Det finns ytterst få försök att bygga långvariga och hållbara relationer mellan dykare och de samhällen de besöker som turister. Dykturismen har visat sig skada ömtåliga havsmiljöer typ Sipadan-öarna.
• Prylarna vi använder har ofta tillverkats i länder i tredje världen. Där är miljömedvetandet lågt och människors rättigheter usla. Sedan skeppas prylarna halvvägs runt klotet.
• Vi kasserar regelbundet luftflaskor och annan utrustning. Det finns ingen organiserad verksamhet för att se till att materialet i sådana saker återvinns.
• Var hamnar egentligen all den där andningskalken som rebreatherdykarna använder? På bottnen under dykbåtarnas kajplatser bildas växande högar av kalk…

Dykare som aktivister
David Bellamy och andra dykare på 1970-talet var bland de första att uppmärksamma ett tragiskt faktum. Haven används i praktiken som soptunnor för kloakvatten, skräp och allt annat som folk vill göra sig av med och få ”utom synhåll”. Under 1990-talet fortsatte dykarna från Greenpeace traditionen. De dök i (och täppte till) utloppen från kärnkraftverk för att dra uppmärksamhet till avfallet som rann ut.
Dyktidningen DIVER har sedan lång tid tillbaka engagerat sig i och skildrat miljöfrågor – i motsats till att bara visa bilder av vackra fiskar och moralisera lite i största allmänhet. Ändå har jag inte lyckats hitta bevis för att brittiska dykare skulle vara mer benägna att delta i miljökampanjer än socialt och ekonomiskt jämförbara delar av den övriga befolkningen.
Visst – raseriet är stort över fiskemetoder typ fenjakt på hajar. Ingen gillar den som snuddar koraller eller klappar fiskar. Men det saknas tecken på att sådant resulterar i handling eller ändrat beteende hos majoriteten av dykare. När det kommer till medlemsantalet påstår sig ändå en överväldigande del av organisationerna vara ekologiskt sinnade och arbeta för...