Sorry, you need to enable JavaScript to visit this website.

DYK på YouTube  DYK på Facebook  Hämta RSS feed  NYHETSBREV!!

  Teknisk dykning  Teknisk dykning
EKPP – The European Karst Plain Project
Han dyker med sin mer än 100 kilo tunga dubbla rebreather. Ändå klarar djupdykaren Michael Waldbrenner att hålla sig perfekt avvägd medan han plockar upp ytterligare etappflaskor på sin väg in i grottan.
EKPP – The European Karst Plain Project
Allt måste transporteras i den lilla blå korgen i linbanan. Bara de allra största föremålen som dubbelapparaterna med 2x20 liter får hängas direkt på linan.
EKPP – The European Karst Plain Project
Merparten av utrustningen är redan nere. Teamet tar en snabb genomgång för att avgöra hur varenda detalj ska placeras ut.
EKPP – The European Karst Plain Project
Dr. Reinhard Buchaly monterar ihop den dubbla RB80-rebreather han själv har konstruerat.
EKPP – The European Karst Plain Project
Michael Waldbrenner är djupdykare i EKPP. Här får han hjälp med bitmunstycket på sin andra rebreather just innan han ska bege sig ner.
EKPP – The European Karst Plain Project
På dykarklockans utsida hänger syrgasflaskorna intill trimixflaskor för ”syrgaspauser”. Snart kommer hjälpdykarna dit med varm mat.
EKPP – The European Karst Plain Project
Dykarna svävar på 20 meters djup innanför ingången till grottan. Först om sju timmar kommer de att se dagsljuset igen.
EKPP – The European Karst Plain Project
Dykprofilen i Gourneyrasgrottan liknar en berg-och-dalbana. Rena mardrömmen när man ska beräkna dekompressionen.

EKPP

– The European Karst Plain Project

Text Ralph Wilhelm Foto EKPP
EKPP består av ungefär 20 medlemmar och gruppen bildades 2001. De har inte bara genomfört ett antal extrema grottdyk, de har också satt en ny standard för grottdykning. En sådan bedrift är Gourneyras-projektet där gruppen lyckades vidga gränserna för det möjliga tre gånger i rad.

Gourneyras är en grotta i Heraultmassivet i närheten av staden Nimes i södra Frankrike. Ett av de största problemen med att dyka i grottan är helt enkelt att ta sig dit. Bara en vindlande körväg precis bred nog för en bil att passera leder fram. Från stora landsvägen tar det ungefär 20 minuter att köra de sista två kilometerna. Branta stup bara en halvmeter från vägbanan och utan skyddsräcken gör bilkörningen till en hisnande upplevelse. Allra helst om bilen dessutom är fullastad med tung dykutrustning…
Varje gång en expedition till grottan planeras måste man rekognoscera i förväg. Ett team på 4 personer åker dit på torsdagen för att kolla sikten i vattnet. Det går bara att göra genom att testdyka. Problemet är att grottbassängen ligger ungefär 70 meter under vägens nivå. Att ta sig till fots ner till bassängen är möjligt. Men stigen är extremt brant. Bära alla tunga dykprylar på stigen vore otänkbart. Rekognosceringsteamet måste alltså sätta upp en linbana för att transportera utrustningen ner och upp.

Linbanan
Rakt ovanför grottan finns en smal men brant hylla strax intill vägen. Nedanför hyllan stupar väggen rakt ner 30 meter. På den hyllan bygger gänget sin linbanestation. Inom 90 minuter har de monterat maskineriet. Två omgångar dykutrustning firas ner till grottbassängen. Sedan gör två dykare ett kort testdyk. Resten av gruppen får information om sikten. Vid bra sikt börjar rekognosceringsteamet transportera ner all utrustning de hade med sig. Samtidigt startar övriga EKPP-medlemmar sin långa färd mot grottan. De kommer från hela Europa. EKPP har medlemmar från 7 europeiska länder. De använder engelska som gemensamt språk när projekten genomförs.
Mycket annat är standardiserat. Exempelvis utrustningens konfiguration. EKPP håller sig strängt till DIR-reglerna för utrustning. Enligt DIR-principerna ska varenda pryl i utrustningen ha en fastställd plats där den hör hemma. Varenda dykare är exakt likadant utrustad. Reglerna handlar inte om att prylarna ska komma från en speciell tillverkare. I stället ska de uppfylla vissa minimikrav på prestanda. Den metoden att standardisera är nyckeln till framgång för EKPP.
Varje dykare vet exakt hur varenda detalj i utrustningen ska hanteras – både i sin egen och alla andras. Även gasblandningarna är standardiserade. Argon är obligatoriskt för att blåsa upp torrdräkten med. Trimix 21/35/44 (O2, He, N2) är gasen för hjälpdykarna – trots att de inte går djupare än 50 meter. Man kan inte ha för mycket helium i andningsgasen. Argon till torrdräkterna kan verka lite överdrivet. Hjälpdykarna gör ju bara korta dyk medan de förbereder expeditionen. Men vad händer om en av djupdykarna får slut på sin argon på vägen tillbaka från inträngningsförsöket? Djupdykaren kan ha upp till 6 timmar dekompression i 12-gradigt vatten framför sig. Till och med anslutningsnipplarna till alla torrdräktsslangar är standardiserade. Alltså går det att låna lite...

Logga in för att se fullständiga artiklar, eller registrera dig om du inte redan har en inloggning på DYK. Båda är här.

Skaffa också prenumeration på DYK tidningen här.

Läs även

Skaffa dig information, inspiration och upplevelser