Entusiast

Vi vet allihop hur det känns. Efter några år med sportdykning börjar den kännas jobbig. Vi irriterar oss på att behöva köra ner till dykcentret och fylla flaskor vid den bullrande kompressorn, packa utrustning, köra till dagens dykmål och ställa i ordning alla de tunga dykprylarna. Efter dyket ska hela prylhögen packas igen. Vi kör tillbaka hem och ägnar minst en timme åt att skölja pinalerna och hänga dem på tork. Under vinterhalvåret händer det ofta att vi tvingas offra merparten av en helig söndag för att få en halvtimme under vattenytan. Det är inte ens säkert att sikten är bra.
Dykning kan med åren bli rutin. Mödan med alla slitsamma praktiska göromål fördärvar glädjen med själva dyket. Där har vi en av förklaringarna till bortfallet. Många av landets mest erfarna dykare lägger så småningom dykningen på hyllan. Några tar en paus för att återuppta dykningen senare i livet. Tyvärr finns också många exempel på att dykare aldrig kommer tillbaka i vattnet. Några av oss hittar motivationen igen. Vi intresserar oss för specialgrenar inom dykningen typ arkeologi, fotografering, vrak, biologi eller liknande. Eller vi kanske går in som medlemmar i en klubb. Där kan själva gemenskapen bli den drivande kraften. En sak gäller för alla som fortsätter att dyka. Vi måste ha en motiverande faktor utöver själva dykandet. Annars orkar vi inte med alla besvär med att komma ner i vattnet.

Barnslig glädje Henrik Staunstrup är 47 år, dykläkare, en av Danmarks första PADI-instruktörer, ägare till ett dykcenter och trebarnspappa. För inte så länge sedan började Henrik dyka med sina barn. Det gav hela familjen blodad tand. ”Efter många års jobb med att lära ut dykning blev jag helt enkelt trött på det. Jag dök kanske en eller två gånger om året. Men det var mera av tvång än av lust” berättar Henrik Staunstrup.
wtimmar i simhallar. Sommarloven tillbringade vi alltid i närheten av vatten.” Bland annat därför blev det naturligt för Henrik att telningarna en dag skulle få prova på att dyka med flaska.
”Första gången jag tog dem med mig under ytan var Mia 9 år gammal och Søren 7. Det rådde inget tvivel om att de ville prova. Vi tog det lugnt och varligt. Från början använde ungarna 2,5-litersflaskor. Min fru Lone fixade hembyggda ryggplattor till flaskorna. Allt funkade alla tiders. Jag såg direkt att barnen trivdes bra i vattnet. Då tänker jag inte bara på andning och muskelkontroll. Inte minst viktigt – de var bra på att hålla koll på varandra” fortsätter Henrik med ett stolt pappaleende på läpparna.

Familjeprojekt Tid är en bristvara i nästan alla familjer. Vardagen är fylld av plikter och göromål oavsett vilket jobb de vuxna har. Barnen ska sköta skolarbete, kompiskontakter och sportaktiviteter. Livet rusar iväg snabbt. Det blir knepigt att få tid att dyka. Man måste också ha tid att vara tillsammans med familjen. Det var väl ingen överraskning?
”Förr hade jag egen dykbutik. Då var det OK...