Expedition Röda Havet
För 51 år sedan gav sig sju killar från Göteborg iväg på en djärv dykresa till Röda havet. Projektet döptes till Expedition Röda havet och resulterade bl a i en film som visades på biograf Draken 1956. Ett halvt sekel senare, under Göteborg Filmfestival, är det nypremiär för en restaurerad kopia. Biografen är den samma och bland gästerna finns fyra av expeditionens medlemmar – herrar som skrev de första kapitlen i svensk sportdykarhistoria.
Efter filmen får Åke Follin, Lennart Eriksson, Hasse Sahlén och Dennis Österlund ställa sig upp och ta emot långa och välförtjänta applåder från publiken, som fyller nästan hela biografen.
”Det kändes fantastiskt att se filmen igen, för att inte säga rörande”, säger Dennis Österlund som var dykarchef under expeditionen.
Den gemensamma nämnaren för deltagarna var Västkustens Dykarklubb som grundades i slutet av 40-talet av Dennis Österlund och Bengt Börjesson (som kom att bli expeditionens uv-filmare). Här dök man bland annat med en av Bengts uppfinningar kallad magplågan eftersom man hade luftflaskan fram på magen. Cyklopet till luftapparaten bestod av innerslangen till ett lastbilsdäck som klipptes till så att man fick en strut. I ena änden fäste man en glasruta med slangklämma och i den andra änden satt nackbandet. Dennis berättar att masken träddes på så att den täckte både ögon, näsa och mun och jag förstår med en gång varifrån Kalle Anka hämtat sin inspiration. På cyklopet fäste man en luftslang som anslöts till en luftflaska med reduceringsventil. Flaskan bar man sedan med sig under dyket och när man ville ha luft vred man på kranen och masken fylldes. Dykaren tog ett djupt andetag, vilket gjorde att maskens glas flyttades till nästippen av det fallande trycket, och därefter stängdes kranen. Ett konstant friflöde ansågs vara allt för lyxigt och det reducerade också dyktiden.
”Med den här utrustningen dök vi ner till 20 meter”, berättar Dennis.
Lätta apparater
En av klubbens medlemmar var den tekniske ekvilibristen Åke Follin som 1950 bestämde sig för att tillverka en egen andningsapparat.
”Jag byggde den utifrån en bild jag sett i en bok av Hans Hass. Där såg man en luftapparat med dubbelslangar, reduceringsventil och ett membran bak i nacken”, berättar Åke. Det mesta som behövdes hittade han i järnhandeln. Reduceringsventilen (förstasteget) kom från AGA’s syrgasflaskor och dosan till membranet (andrasteget) göt han själv.
De lätta andningsapparaterna gav dykarna en stor rörlighet och med dykbåten Djupingen gjorde man regelbundna utflykter i Göteborgs skärgård. Några täta torrdräkter eller tjocka våtdräkter var det aldrig tal om. Underställ i kamelhår sörjde för isoleringen. Detta hindrade inte killarna från att dyka också när vattnet var kallt, ofta höll man på en bit in i november.
”Känslan av att befinna sig under ytan trängde bort all kyla. Men när vi kom upp igen var vi bokstavligt talat stelfrusna”, minns Hasse Sahlén.
I början på 50-talet gjorde man dykresor med klubben ner till Medelhavet och det var under en sådan tur som idén till expeditionen föddes. Planen var att åka ner med båt till det omtalade, men på den tiden okända, Röda havet. Av en givmild varvsägare på Källö-Knippla fick man ”låna” en pensionerad Brixhams-kutter som mätte 21 x 5,5 meter. Under drygt en månads tid renoverades och utrustades skutan för att kunna fungera både som bostad och...
