Sorry, you need to enable JavaScript to visit this website.

DYK på YouTube  DYK på Facebook  Hämta RSS feed  NYHETSBREV!!

  Biologi  Biologi
Fenknot
1 av 1

Fenknot

Text och bild: Anders Salesjö

I svenska vatten har registrerats fem olika knotarter. Mest allmän av dessa är den vanliga knoten som kort och gott kallas knot.

Näst vanligast är fenknoten som på senare år blivit alltmer allmän vid Nordens kuster. Den skiljs lättast från den vanliga knoten på att den har större, nästan vingliknande, bröstfenor som når bakom analfenans framkant. Ett annat bra kännetecken är att de stora bröstfenorna har intensivt blå kanter samt ibland även blå eller blågröna fläckar och strålar. Kroppsfärgen varierar en hel del, men den är oftast rödorange eller brunaktig med en vit eller gulaktig buk. Fenknoten är störst av Europas knotarter och den kan bli upp till 75 centimeter lång och väga så mycket som 6 kg. Normalstora individer brukar dock inte vara mer än 25-50 centimeter långa. Honorna blir såväl större som äldre än hanarna, men tillväxttakten verkar vara långsammare för honorna.
Fenknoten trivs bäst vid en vattentemperatur på 8-24 grader och den har därför en relativt sydlig utbredning. Den är dock en utmärkt simmare så enstaka individer eller smärre grupper förirrar sig regelbundet ganska långt norrut. Arten finns längs nordöstra Atlantens kust. Utbredningsområdet sträcker sig från Nordnorge ner till Senegal på Afrikas västkust. Den finns även i Medelhavet och Svarta havet. Ibland förekommer det att den tar sig upp i åar och vattendrag då den är mycket tolerant mot söt- och bräckvatten. Fenknoten håller gärna till vid grundområden ett stycke ut i havet och trivs bäst på sand- och lerbotten. Arten finns vanligen på 20-150 meters djup, men förekommer ända ner till 300 meter. Liksom de andra knotarterna kan den utstöta ett knorrande läte. Simblåsan har på vardera sidan ett tjockt muskellager som kan sättas i rytmisk svängning och på så sätt alstra ljud. Man är osäker på syftet med denna egenskap. Fenomenet har studerats i akvarier och man har bland annat konstaterat att kraftiga knorranden avges om främmande fiskar kommer i närheten. Fenknoten simmar ofta i löst sammansatta grupper under dåliga ljusförhållanden. Eventuellt att ljudet då används som kommunikation mellan artfränder för att hålla samman gruppen.
Fenknoten söker sin föda i anslutning till bottnen. Den äter i huvudsak kräftdjur och blötdjur samt bottenlevande små fiskar som tobis, smörbultar, sjökockar, skarpsill, sardin, prästfisk och unga plattfiskar. Födan lokaliseras med hjälp av synen och de tre paren fria fenstrålar under bröstfenan. Fenstrålarna är försedda med känsel- och smaksinnesceller vilket gör dem till effektiva redskap då fisken söker efter något ätbart nere i sedimentet.
Fenknoten blir könsmogen vid 2-4 års ålder då den är cirka 20 centimeter lång. Vintern tillbringas normalt längre ut till havs på djupare vatten men under vår och sommar vandrar de närmare in mot kusten för att leka. Troligen har vi inte något lekbestånd i nordiska vatten. Vid Storbritanniens kust sker fortplantningen i maj-juni. Lektiden varierar dock mycket inom utbredningsområdet. Ju längre söderut man kommer desto tidigare på året tycks leken ske. I Svarta havet samt eventuellt också i Medelhavet verkar arten...

Logga in för att se fullständiga artiklar, eller registrera dig om du inte redan har en inloggning på DYK. Båda är här.

Skaffa också prenumeration på DYK tidningen här.

Läs även

Skaffa dig information, inspiration och upplevelser