Hans Örnhagen
– vår meste dykläkare
Det ekar ödsligt i Dyktankhuset på Djurgården när jag stampar av mig snön från skorna. En värmefläkt sprider behagliga vindar i lokalen som är fullproppad med dykprylar som har historisk anknytning. Och det är här, bland tungdykarutrustningar, miniubåtar och gamla fenzyvästar, som vi bestämt möte med Sveriges mest kände dykläkare.
Hans Örnhagen är visserligen pensionerad sedan två år tillbaka men det betyder knappast att han sitter hemma och rullar tummarna. Förutom ordförandeskapet i Svensk dykerihistorisk förening som tillsammans med Statens Maritima Museer driver Dyktankhuset är han förbundsläkare i SSDF, utbildar läkare och dykare i dykerimedicin och arbetar deltid med dykerimedicinsk rådgivning. Dessutom går mycket kraft åt att sjösätta projektet med webbaserad incidentrapportering, som, om allt går som det ska, kommer att öppna till hösten.
Ett problem som hela dykbranschen dragits med sedan sporten såg dagens ljus, är att man inte vet i vilken omfattning det dyks. Det finns siffror på hur många som tar certifikat varje år och hur mycket utrustning som säljs, men hur många som faktiskt dyker har man inte haft en aning om. Hittills. Hans Örnhagen har länge haft en vision om att sammanställa uppgifterna från timräknarna på landets dyk-luftkompressorer, men det har inte varit helt lätt.
– Folk måste lita på att siffrorna är anonyma och inte läcks vidare, då kommer det att gå, säger Hans.
Uppskattningsvis 90 % av all luft pumpas av ca 250 kompressorer i landet. Kopplar man ihop luftrapporterna från de olika delarna av landet med uppgifter om incidenter och dödsolyckor, så får man en mycket klarare bild över Dyksverige. Hans är övertygad om att det skulle bli ett värdefullt redskap i kampen för att göra sporten säkrare.
Vätskeandning
Hans Örnhagens karriär inleddes för 40 år sedan med medicinstudier i Lund. Den stora aha-upplevelsen som kom att forma hans framtid var när han läste fysiologi om bl a vätskeandning. Alla som sett filmen The Abyss minns säkert scenen där en råtta sänks ner i en glasburk fylld med vätska. Men istället för att drunkna börjar råttan andas. Filmen dök upp på biograferna 1989 – Hans Örnhagen genomförde samma demonstrationer redan 1968! Han fördjupade sig i ämnet och studerade bl a hur mycket extra syrgas som krävdes för att klara den ansträngande uppgiften att andas vätska (den högre tätheten kräver mer kraft).
– Fördelarna med vätskeandning var att vi skulle slippa dykarsjuka, lungbristning och HPNS (high pressure neurological syndrome). Men vi kom snart fram till att människor inte var lämpade för detta, säger Hans.
HPNS var något som man ägnade sig mycket åt och snart stod det klart, bland annat genom kompressionsexperiment på vätskeandande möss, att det uppstår då de fysikaliska egenskaperna hos nervcellsmembranen ändras, vilket ger ryckningar och spasmer. Genom att gå ner långsammare (kompressionstabell) kunde detta dock avvärjas. Som vi tidigare har skrivit i DYK stämmer bl a svenska yrkesdykare den norska staten för skador som man menar har uppkommit bland annat pga HPNS. Idag är detta ett mycket mindre problem för mättnadsdykare på grund av de kunskaper man fått fram genom forskningen.
Militär forskning
1979 öppnades Marinens...
