Henny

När redaren Folke Andersson sänkte sin risiga skuta, trodde han i
sin enfald, att det perfekta brottet var begånget. Han hade inte räknat
med att ett par morgonpigga fiskare skulle vara uppe i ottan och
samlade in flytvirke från havet. Det blev rättssak av händelsen och
efter fiskarnas vittnesmål fick gärningsmannen skaka galler. Detta
skulle kunna vara slutet på sagan om Henny, om det inte funnits nyfikna
dykare. Turligt nog så hittades Henny 1997 av några dykare.

Henny
var ett skepp bland många med samma namn. För att skilja skeppen åt
fick de ofta tilläggsnamn som associerade till skeppets hemmahamn.
Denna Henny hörde hemma i Vaxholm och fick därför namnet Henny af
Vaxholm, vilket hon kallas än idag bland dykare.

Anledningen
till att Henny var ett vrak redan som skepp kan vara att hon troligtvis
råkat ut för en olycka av något slag redan 1947. Hon köptes billigt och
transporterades till Stockholm. Fartyget bytte ägare ytterligare en
gång för att därefter sänkas. I såväl loggen som boken Svenska Seglare
och Motorseglare framgår det att Henny sprungit läck i den svåra sjön
och fått slagsida, varpå hon sjunkit sju distansminuter NV
Simpnäsklubb. Besättningen hade dock räddats.

Johan
Candert berättar att de var ett gäng dykare, som letade efter vraket
Brynhild. Med scan-sonar sökte de av ett stort område en bit utanför
Väddö, men frustrationen blev alltmer påtaglig vartefter tiden gick och
inget hittades. Efter ett antal timmars fruktlöst letande gav de upp.
Att återvända med ett gäng sura dykare med torr utrustning var inget
som tilltalade Johan. Han bestämde sig därför att berätta för de andra
om Henny. Han hade letat efter henne under lång tid med hjälp av
gummibåt och ekolod. Utan resultat! Gänget nappade på idén och något
begeistrade men luttrade begav sig ett sorgmodigt gäng till det område
där man trodde att Henny gjorde sin sista resa. Sonarn gjorde utslag
nästan med en gång. Bilden av ett vrak ritades och det blev full rulle
ombord. Nu fanns inte längre något spår av misströstande anleten utom
möjligtvis på Johan själv.

Johan hade själv ingen
dykutrustning med sig och missade därför jungfrudyket på det nyfunna
vraket. Kompisarna berättade om ett i stort intakt fartyg och
upplevelsen av att vara först på plats. Hon stod rätt upp på sten- och
grusbotten. Masten låg vid sidan av fartyget och vid styrhytten fanns
porslin och andra nyttoföremål samt kompass och ratt. Snällt av redaren
att tänka på kommande generationers sökare! Har inget drastiskt hänt
under senare tid, så står hon där säkert än och bara väntar på sällskap.