Jolly good diving!
– Fem engelska smakprov...
Få länder har så hängivna dykare som England. Vi bestämde oss därför att kika närmare på vad det är för dykupplevelser som klarar av att locka ut britterna från puben till livet under ytan. Med hjälp av några inbitna brittiska dykare gör vi 5 nedslag – från Skye i norr till Cornwall i söder. Dessutom möte med världens näst största haj, brugden. Variationen tycks vara oändlig, och det är väl just det som får engelsmännen att vara aktiva under så lång tid och under så stor del av året.
Meanish Pier, Skye
Jag står ute på pirnocken och väntar på att dykbåten ska anlända. Stämningen är inte precis optimistisk. Vid mynningen av Loch Pooltiel går bränningarna höga. Vitt skum yr högt upp i luften.
Båten stampar genom sjögången runt udden. Snart fräser den fram över fjorden mot oss. Skepparen Gordon MacKay beklagar. Våra ursprungliga planer att dyka på vraket av DORIS måste uppskjutas någon dag. Jag blir inte förvånad.
Hela båtutfärden blev inställd. Och det var faktiskt vår smala lycka. Annars skulle vi nämligen inte ens ha övervägt något alternativt dyk. Vi stod på alternativet.
En bergkam fortsätter 100 meter ut mot havet från piren. Berget sluttar först långsamt. På utsidan bildar det en vägg ut mot fjordmynningen. På insidan omger det en vik med grusbotten.
Vid högvatten kan vi välja mellan flera ställen att gå ner. Rakt över grusbottnen och ut i viken – eller ut från piren längs berget. Udden tycks ligga närmare sett från grusslänten på stranden. Dykare brukar vara latmaskar. Därför väljer vi stranden.
Toviga får strövar runt oss medan vi tar oss fram över släta granithällar. I vattnet ytsimmar vi till udden ovanför en vajande tareskog. Jag hade förväntat mig ett småtrist stranddyk – ett taskigt alternativ till vårt ursprungligen planerade båtdyk. Snart simmade vi längs berget mot väggen. Jag ändrade åsikt.
Vassa klippblock ditforslade av någon forntida inlandsis ledde ner mot en slammig sandbotten. Nere i fjorden hade blocken varit skyddade mot erosion. Deras skarpa kanter gav intrycket av att dyka i ett stenbrott. Längst in går väggen från 5 till 10 meter. Längre ut ligger bottnen djupare. Där reser sig väggen imponerande 15 meter – mellan 10 och 25 meters djup.
Djurlivet dominerades av långa och slanka havsnejlikor. Inne i fjorden är de skyddade mot hård sjögång. Därför har de inte fått lika kraftiga ”stjälkar” som de skulle ha på ett mera vindexponerat ställe. Bruna sjögurkor låg spridda lite varstans bland blocken. De viftade med muntentaklerna i den knappt märkbara strömmen. Då och då slickade de av tentaklerna för att äta infångat plankton.
Sjörosor stod också i smärre grupper på blocken. Jag blir alltid lika imponerad av hur rikt deras färger varierar. Hela skalan från rött och orange till blått och violett – och i oändligt skiftande mönster med streck och fläckar.
Uppvirvlande slam drar till sig min uppmärksamhet. Det är en trollhummer som störtar tillbaka in i sin skreva mellan blocken. Snart ser jag fler trollhumrar. Med återhållna andetag försöker jag överraska dem innan de smiter. De vänjer sig snabbt vid min närvaro men förhåller sig försiktigt vaksamma. Minsta rörelse med kameran eller en oförsiktig utandning får dem att skrämt sprätta iväg.
I ena ögonvrån anar jag en rörelse. Det visar sig vara en kammussla på klapprande simtur. Jag hade svävat rakt ovanför dess viloplats på den slammiga sluttningen under väggens fot. Musslan...
