Sorry, you need to enable JavaScript to visit this website.

DYK på YouTube  DYK på Facebook  Hämta RSS feed  NYHETSBREV!!

Kall rysare

Text: Kennett Sprogøe – Bild: Lars Laursen

Hur nerkyld klarar man att bli? Ska man bara bita ihop och fortsätta? Kennett gjorde ett januaridyk. Där lärde han sig skillnaden mellan att frysa i Honduras och i hamnen i Köpenhamn. Han borde ha avbrutit dyket. Ändå fortsatte han. Det tog honom flera dagar att få tillbaka värmen.

Januaridagen var kylig men frisk. Färden gick till Lynettehavnen i Köpenhamn. Dit åkte vi ofta för att blöta ner både dykpinalerna och oss själva. Det var ingen skillnad mellan den här dagens dyk och alla andra. Jo förresten – en. För andra dagen i rad hade vi släpat ner hela dykutrustningen till bilen från fem trappor upp och kört till hamnen. Precis den detaljen skulle visa sig ha avgörande inflytande på min bristande omdömesförmåga. Egentligen skulle vi alltså ha gjort dyket redan dagen före. Men i ett ögonblicks obetänksamhet testade min dykkompis sin regulator i ytan. Hans fuktiga andedräkt frös till is i andrasteget och orsakade friflöde. Tyvärr fanns inget annat att göra än att åka hem, skölja utrustningen och prova igen nästa dag. Det var anledningen till att vi ännu en gång släpade ut hela lasset till Lynetten.
För andra dagen i rad stod vi alltså på den iskalla stranden och gjorde dykkontroll. Den här gången kollade vi regulatorerna först efter att ha kommit ner i vattnet. Simturen ner över de stora stenblocken gick utan problem. Fast på ytan låg det 20 centimeter tjocka isflak på flera ställen.
Första snabbtitten under ytan visade ganska hyfsad sikt på 8 till 10 meter. Vi beslutade att gå ner och kolla på bottnen. Redan på nervägen märkte jag att lite vatten sipprade in via torrdräktens halstätning av neopren. Inte för att det gjorde nått. Det hade ju hänt förr. Jag hade rejält underställ på mig. Det skulle nog hålla mig varm i de planerade 40 minuterna.
Dyket var inte direkt upphetsande. Jag fick svårare och svårare att ignorera köldrysningarna. Gång på gång gled kalla ilningar ner längs ryggen. Jag försökte lätta lite på huvan och rätta till halstätningen för att stoppa vattenläckan. Med handskarna påtagna visade det sig vara lättare sagt än gjort. Möjligen släppte jag i stället in ännu mera vatten.
Tio minuter in på dyket började jag huttra och få köldskakningar på överkroppen. De var inte värre än att jag tyckte jag kunde fortsätta. Det vore ju larvigt att avbryta dyket andra dagen i följd utan att få något ut av det. Förresten – på ett av mina övningsdyk i Honduras frös jag ju också och huttrade lite. Det gjorde inget.
Dyket fortsatte utan några större tilldragelser. Eller kanske snarare – jag lade inte märke till så mycket. Dykkompisen berättade efteråt att det fanns flera stora krabbor och ett par slöa plattfiskar att kolla på. Jag måste ha haft uppmärksamheten på helt annat håll. Efter tjugo minuter började jag uteslutande längta efter att komma upp. Jag ångrade bittert att jag hade drivit med kompisen för hans obetänksamhet dagen innan. Det var så kul att retas. Jag var ju i överläge. Skulle jag nu ge överläget tillbaka till honom genom att själv avbryta dyket? Det hade jag ingen som helst lust med. Jag beslutade i alla fall att vi borde vända och simma tillbaka. Köldskakningarna började nu bli svåra att kontrollera. Jag ryckte i Kaspers fena och gav honom tecken att vända.
Kasper...

Logga in för att se fullständiga artiklar, eller registrera dig om du inte redan har en inloggning på DYK. Båda är här.

Skaffa också prenumeration på DYK tidningen här.

Läs även

Skaffa dig information, inspiration och upplevelser