DYK på YouTube  DYK på Facebook  Hämta RSS feed  NYHETSBREV!!

  Biologi  Biologi
Klorocka
1 av 1

Klorocka

Text och foto Anders Salesjö

I nordiska vatten förekommer ett tjugotal olika rockaarter och vid Sverige västkust har man registrerat tio av dessa. Absolut vanligast av dem är klorockan.

Den utgör cirka 80 procent av den totala biomassan av rockor i Nordsjön. Detta trots att den tillsammans med rundrockan är vår minsta rocka. Klorockan är en kallvattensart som trivs bäst vid temperaturer på en till tio grader. Den finns längs kusterna i hela norra Atlanten, såväl längs Europas som Nordamerikas och Grönlands kust. I Europa finns den från södra England till Svalbard samt österut till Kaninhalvön i Sibirien. Längs Sveriges kust finns arten i Skagerrak, Kattegatt och Öresund, men den påträffas också tillfälligtvis i sydvästra Östersjön. Många av våra nordiska rockor är djuplevande, klorockan går dock in grundare än någon av våra andra rockor. Arten förekommer på 10-850 meters djup, men lever oftast mellan 30-200 meter på sand- och lerbottnar utmed kusterna. I Arktis kalla vatten vistas den gärna på större djup, ned till cirka 1000 meter.

Klorockans ovansida är brunspräcklig medan undersidan är vit. I nordiska vatten blir den sällan över 60 centimeter lång och knappt 40 centimeter bred. Den maximala storleken tycks variera ganska mycket inom utbredningsområdet. Hos oss överskrider den inte 90 centimeters längd, men vid Nordamerikas kust kan den däremot bli över en meter lång och väga så mycket som drygt sjutton kilo. Klorockan kan vara ganska svår att skilja från våra andra nordiska rockor, men det finns några bra kännetecken att gå på. Till att börja med kollar man om rockan har trubbig eller spetsig nos. En klorocka är alltid trubbnosig. För att hålla isär den från andra trubbnosiga arter är det bra att studera taggarna lite extra noga. Klorockan är försedd med en rad av stora taggar längs ryggen och stjärten samt flera mindre taggar strödda på hela översidan. Många andra rockor har flera rader med stora taggar längs rygg och stjärt. Taggarna hos klorockan är tydligt längsräfflade och det är maximalt tio grova taggar på stjärtens ovansida. Stämmer dessa karaktärer kan man med största sannolikhet säga att det är en klorocka. Taggarna är mest utvecklade hos äldre könsmogna honor. Lättast skiljer man dock könen åt på hanens två klubbliknande parningsorgan som finns på ömse sidor om stjärten. Parningsorganen är ovanligt stora och kraftiga. De sträcker sig bak längs ungefär halva stjärten hos en könsmogen hane.

Enligt europeiska källor blir klorockan könsmogen vid cirka 40 centimeters längd när den nått en ålder av fyra år. Amerikanska undersökningar tyder dock på att könsmognaden där inträder betydligt senare. Om våren vandrar könsmogna honor in mot stränderna för att leka och hanarna följer efter fyra till fem veckor senare. Liksom alla andra rockor har klorockan inre befruktning och hanen överför spermier till honan med hjälp av de klubbliknande parningsorganen. De näringsrika äggen bildas i honans äggstockar och vandrar sedan ner genom äggledarna där de befruktas. I äggledarnas nedre del omgärdas ägget av en svart, rektangulär och läderartad kapsel. I vart och ett av kapselns fyra hörn sitter ett...

Logga in för att se fullständiga artiklar, eller registrera dig om du inte redan har en inloggning på DYK. Båda är här.

Skaffa också prenumeration på DYK tidningen här.

Läs även

Skaffa dig information, inspiration och upplevelser