Lembeh

Trots att klockan bara är tio i sex på morgonen kan jag inte sova längre. Det är redan 24-25 grader varmt, nya ljud och dofter kittlar min nyfikenhet och jag bara måste gå upp och kika ut. Vi anlände sent igår kväll till Kungkungan Bay Resort och då var allt insvept i ett kompakt mörker. Nu har solen just rest sig över Lembeh Island mitt emot och sprider sitt honungsgula ljus över sundet. Trots att det är tidigt på morgonen är trafiken på vattnet tät. Båtar i alla upptänkliga former och storlekar tuffar upp och ner i sundet. Skrotfärdiga fraktskutor utan ljuddämpare, brölar ut sitt missnöje över nejderna.
Det finns vissa element i vår omvärld som ger betraktaren en indikation om att platsen man befinner sig på är ”genuin”. Jag har många gånger kommit på mig själv med att fotografera kläder som hänger på tork när jag är ute och reser. En detalj som skänker någon form av äkthet åt bilden. Det samma gäller ”åsnan och den gamle mannen”. (Vem har inte ett sådat fotografi från Grekland i sitt album?). Runt udden kommer just en sådan symbol – utriggarkanoten. Med långa rytmiska tag paddlar mannen förbi med sin last av färska grönsaker. Jag lyfter kameran och tar en serie bilder i ett försök att stoppa tiden just när allt stämde.  Vilken morgon, tänker jag för mig själv medan jag tar på mig en t-shirt och går bort till den väntande frukostbuffén.

Skräpdykning Dykningen i Lembeh Strait kan liknas vid den man finner i Röda Havet – fast tvärt om. Här har det livlösa ökenlandskapet ersatts av frodig regnskog och vajande kokospalmer. Under ytan däremot finns inga färgsprakande korallrev utan bara en svart-grå sandbotten som ser ut att vara fullständigt död.
Tepåsar, gummiskor, målarburkar, cigarettpaket, plastpåsar, kaffepannor och plastleksaker. Bottnen i Lembeh liknar bitvis en välsorterad lanthandel. Sikten ligger på 5-10 meter och så långt ögat når är det bara grått, grått, grått. Hade jag inte vetat att detta är ett av världens mest omtalade dykområden, hade jag känt mig som en ofrivillig deltagare i ”Dolda kameran” som just blivit blåst in på bara badbyxorna. Så stannar guiden Iwan till och pekar med sin metallstav på något. Jag riktigt känner hur hjärnan bläddrar frenetiskt i kartoteket. Likt ett bildspel på högvarv målas den ena fisken efter den andra upp på näthinnan i jakten på en matchande bild. Många gånger handlar det inte om att hitta rätt art. Först och främst ska man finna rätt form och storlek. Jag vet att livsformerna här kan anta former och kamouflage som man inte trodde var möjliga. Därför tar det lite tid de första dagarna att anpassa bildbanken. Plötsligt stannar karusellen i hjärnans diaprojektor – det är en frog fish. En gråmålad variant, inte större än en tumnagel, som smälter in perfekt i bakgrunden.

Grodfisk En frog fish (eller tångulk, som är den korrekta svenska benämningen) är en fantastisk kombination av ytterligheter. Få varelser tycks ha sådant tålamod. De kan...