DYK på YouTube  DYK på Facebook  Hämta RSS feed  NYHETSBREV!!

  Biologi  Biologi
Lerskädda
1 av 1

Lerskädda

Text och foto: Anders Salesjö

Lerskäddan är en långsträckt och brunspräcklig plattfisk med ovanligt stor mun. Munnen går ner till mitten av ögat längs fiskens buksida, vilken är den samma som högersidan då fisken ligger platt på botten.

Ungefär lika stor mun som lerskäddan har även många av våra varar, men vararna har munnen längs vänstersidan istället, alltså tvärt emot vad lerskäddan har. Därför behöver man aldrig förväxla lerskäddan med en var. Den art man möjligen skulle kunna förväxla en lerskädda med är en ung hälleflundra. Hälleflundran har nämligen precis som lerskäddan en stor mun på höger sida, men den har en mycket tjockare kropp än vad den förhållandevis tunna lerskäddan har. Dessutom är hälleflundrans stjärtfena konkav baktill medan lerskäddans är konvex. Ytterligare ett säkert kännetecken mellan dessa båda arter är att lerskäddan har en blåvit undersida medan hälleflundrans är vit. Sammanfattningsvis kan man alltså säga; en långsträckt och brunfärgad plattfisk i våra vatten med stor mun på högra sidan samt en konvex stjärtfena kan endast vara en lerskädda.
Lerskäddan finns på båda sidor av norra Atlanten. Längs sydvästra Grönland och Canadas sydöstra kust finns underarten Hippoglossoides platessoides platessoides medan vi vid vår kust har underarten Hippoglossoides platessoides limandoides. I Europa sträcker sig utbredningsområdet från de södra delarna av Engelska kanalen upp till Svalbard. Den förekommer även på Island samt vid Färöarna. Österut finns arten till Novaja Semlja i Ryssland. Längs Sveriges västkust är lerskäddan vanlig i Skagerrak och Kattegatt. Den förekommer även i sydvästra Östersjön till i höjd med Bornholm. Hos oss kan den bli upp till 50 centimeter lång, men den överstiger sällan 35 centimeter. Underarten på andra sidan Atlanten blir dock betydligt större; där är maxlängden över 80 centimeter. För båda populationerna gäller att honan blir större än hanen, vilket är det normala för de allra flesta plattfiskar.
Lerskäddan lever vid sand- och lerbotten och är vanligast på 50-250 meters djup. Om sommaren kan man dock stöta på den ända upp på 10 meters djup, men om vintern drar de sig djupare ner och förekommer då ända ner till 500 meter. Födan utgörs huvudsakligen av havsborstmaskar, ormstjärnor och musslor, men den tar även mindre kräftdjur. Större individer äter gärna småfisk. I Nordsjön blir arten könsmogen vid 2-3 års ålder och en längd av 15-20 centimeter, men i de nordligaste delarna av utbredningsområdet inträder könsmognaden först efter 7-10 år. Leken sker på våren vid 100-200 meters djup under tidsperioden januari-juni. De större fiskarna leker först och sedan de mindre. En hona på 15-30 centimeters längd avger 25 000-250 000 ägg, medan de på 40-50 centimeter kan producera ända upp till 370 000 ägg. Romkornen är ungefär 2-3 millimeter i diameter; vilket innebär att lerskäddan har de näst största äggen av alla svenska plattfiskar, endast hälleflundran har större. Äggens storlek varierar dock en hel del mellan olika områden och de brukar vara mindre i de södra delarna av utbredningsområdet än vad de är längre norrut. Som exempel kan nämnas att äggen vid Island och i Barents hav har en diameter på 2,6-3,3...

Logga in för att se fullständiga artiklar, eller registrera dig om du inte redan har en inloggning på DYK. Båda är här.

Skaffa också prenumeration på 20+ dyktidningar per år här.

Fakta

Stormun, storgab och gaphals
Många äldre lokala fisknamn har lerskäddans fått beroende på sin stora mun. Vid kullen i Skåne kallades den förr stormun. I Bohuslän förekom bland annat namnen: storgab, gaba, gapflundra och gaphals. På norska är det vanligaste namnet än i dag gapeflyndre.

Läs även

Skaffa dig information, inspiration och upplevelser