Ljus och vatten
- därför luras ögat
Säkert har du under många dyk upplevt att du missbedömer avståndet. Du sträcker ut handen efter kompisen, efter en sten eller ett föremål på ett vrak – och handen griper bara i tomma vattnet. Första gången du såg ett välkänt föremål på bottnen – en ölburk, en tändsticksask eller ett cigarettpaket – blev du säkert förvånad över hur stort det var.
Förklaringen är att ljusets hastighet är olika i olika medier. Ju högre densitet ett genomskinligt medium har desto lägre blir ljushastigheten. Det är alltså skillnad på hur snabbt en ljusstråle förflyttar sig genom exempelvis luft, glas respektive vatten. När ljusstrålen passerar snett genom gränsytan mellan två medier ändrar den riktning. Riktningsändringen lurar både våra ögon och den mänskliga hjärnan. förstoringsglas Ändringen kallas ljusbrytning. Det ljus som når dykarens ögon nere i vattnet har förflyttat sig genom tre medier – vatten, glas och luft. Ljuset bryts varje gång det passerar från ett medium till ett annat. Ljusbrytningen resulterar i att föremål i vattnet ser ut att vara större och närmare än i verkligheten. Det blir nästan som att titta genom ett förstoringsglas. Exempelvis förefaller ett tre decimeter stort föremål på fyra meters avstånd att vara fyra decimeter stort och på tre meters avstånd. Testa med att sticka ner en blyertspenna snett genom ytan i en fylld diskbalja. Titta på pennan från sidan genom vattenytan. Pennan ser ut att vara knäckt precis där den passerar ytan! Även det är ett resultat av ljusbrytning. fotografering I undervattenskameror med plant frontglas blir kameraobjektivet ”lurat” på samma sätt som ögat. Med manuell avståndsinställning ska man faktiskt ställa in på det upplevda avståndet och inte det verkliga. Den som tycker sig vara listig och använder måttband för avståndsinställningen får räkna med oskarpa bilder. På mycket långt håll kan avståndsbedömningen faktiskt bli fel åt andra hållet. I stället för att föremål verkar befinna sig närmare, ser de ut att vara längre bort. Avstånd kan förefalla vara större än de är. Men då handlar det inte längre om ett fysikaliskt fenomen utan ett psykologiskt. Fenomenet kallas visuell reversering. Vi är vana vid att föremål i dis befinner sig vid horisonten, kanske flera kilometer bort. Men om sikten i vattnet är 15 meter syns föremål på, säg, 12 meters avstånd i ett liknande dis – och hjärnan luras att tro att avståndet är jättelångt. Omvändningen av det här fenomenet är en av orsakerna till att dykare med vana från mörka, grumliga vatten blir totalt lurade när de första gången dyker i klart vatten. De blir ”djupblinda”.
