Mantastisk

Jag antar att det är lite av samma sak som när man åker på afrikansk safari på savannen. Första giraffen är en sensation. Alla ropar och pekar: ”Titta! En giraff!” Man samlas och djuret fotograferas på längden och tvären. Så kommer det en giraff till. Och ännu en. Snart visar det sig att det finns giraffer överallt. Så småningom tar ingen någon särskild notis om girafferna längre. Då behövs det att de gör något ovanligt – sjunger ”I lunden den gröna” i stämmor eller löser Rubiks kub. Sånt är rätt svårt för djur med klövar har jag låtit mig berättas.
Havet ligger spegelblankt. Solen gassar från knallblå himmel. Vi är på väg tillbaka efter ett dyk och rusar fram i vår gummibåt. Två stora mantor bryter ytan. Ingen i båten bevärdigar dem med en blick. Båtföraren slår inte ner på farten. Ingen verkar upphetsad eller bönar om att få lov att hoppa i vattnet. Vi är flera fotografer i båten. Vi gitter inte ens lyfta våra kameror och bara ta en ynka bild. Vi vill hellre tillbaka till båten för att käka lunch.
Hur kan man bli så likgiltig när man ser en manta? Jo – när man just har tillbringat två timmar vid Hanifaru. Först med att dyka. Sedan att snorkla. Med vad som sammanlagt måste ha varit 30-40 mantor. Nära. Närmare. Närkontakt!
I en smal kanal mellan två öar i Baa-atollen har mantorna tagit för vana att plötsligt dyka upp i stora antal. Ankomsten går inte att förutsäga. Förhållandena kan vara idealiska utan att de är där. Plötsligt som anden ur flaskan uppenbarar sig de eleganta planktonätarna – och så blir det mantafest.

Öppen mun och halsmandlar

Jag känner mig lite besviken när jag först hoppar i vattnet. Sikten är inget vidare. Det finns heller inget att se – faktiskt inte ett dugg! Kanalen är sandig och inte mer än 12-15 meter djup. Vi simmar runt lite på måfå. Jag börjar precis fundera på hur jag ska få tiden att gå. Så märker jag liksom att något underligt är i görningen. Det är en av fördelarna med att dyka i större grupper (medges – det finns inte många fler). Men många ögon kan spana åt alla håll. Plötsligt kommer den första mantan svävande. Med öppen mun och stora halsmandlar som nu mantor har för sed. Mantan bryr sig inte ett dugg om gruppen av dykare. Den glider in mitt ibland oss. Jag har inte tid att ställa in kameran ordentligt. Ändå lyckas jag få iväg ett par kameraskott. Sedan hinner jag inte spekulera om det ska bli resans enda möte med manta. Nästa kommer. Och nästa. Innan vi vet ordet av är vi omringade av dem. De slår kullerbyttor och loopingar. De kretsar runt. Ibland kommer de på långan rad. Andra gånger på kollisionskurs mot varandra in från alla sidor.
Ofta är de så tätt inpå att jag omöjligen kan få in ett helt djur med vidvinkeln. Jag tvingas backa för att få med vingspetsarna och stjärten på samma bild. De största är väl kring tre-fyra meter. Ingen är under två.
Vi dyker med mantorna i en hel timme. De stannar kvar hos oss nästan hela...