Mars fortfarande lika makalös: del 3

►  Juli 2019 är en blöt, kall och blåsig historia vid den svenska Östersjökusten. Under de senaste dagarna har deltagare i dykteamet anlänt från olika delar av världen. De förbereder utrustning och monterar upp det stora tältet, vilket varje år fungerar som Mars-expeditionens högkvarter.

Mars-veteranerna känner till rutinerna, medan jag själv, som är teamets enda rookie, gör vad jag kan för att vara till hjälp. Så småningom blir dykboden vid hamnen också klar. Kompressorn är installerad, diluentflaskorna för våra JJ-CCR-rebreathers har fyllts med 12/65 trimix, deco-flaskorna är både fyllda och märkta. Laddstationerna för den enorma mängden batterier som krävs för våra lampor, kameror och värmesystem i torrdräkter är också på plats.

Vi är redo för årets första dyk, men väderprognosen ser inte lovande ut. Den normala dagsrutinen med ett dyk tidigt på morgonen, där resten av dagen går åt för att förbereda nästa dag, stoppas av vädergudarna. Vi måste helt enkelt sova med stövlarna på, så att vi är redo att dyka med kort varsel när väderprognosen ser tillräckligt bra ut. Mars ligger på en timmes avstånd öster om hamnen i Böda på Öland i ett relativt utsatt område. Ett typiskt dyk på Mars pågår ofta i upp till tre timmar, så med en timmes gångtid fram och tillbaka behöver vi ett fem timmars fönster med relativt lugnt väder.

Dykgruppen består av ett dussintal speciellt utvalda dykare, som alla är aktiva inom Global Underwater Explorers (se faktaruta). Temet 2019 består av deltagare från Ukraina, Ryssland, USA, Korea, Sverige, Storbritannien och jag själv som enda dansk i Mars-teamet.

Gruppen består av dykare med lång erfarenhet av projekt som kan dyka under svåra förhållanden, samtidigt som de är produktiva, effektiva och har stort fokus på säkerhet. De flesta är erfarna undervattensvideografer eller fotografer, och nästan alla är GUE-instruktörer.

Premiärnerver
Jag hade blivit förvarnad om att de första dyken på Mars kan vara något förvirrande, och så är det verkligen! Man blir överväldigad av vrakets storlek och komplexitet, och det är svårt att orientera sig. På det här djupet i Östersjön är det alltid mörkt som ett sotararsle, och du ser ingenting annat än vad din dyklampa kan lysa upp. Vid första anblicken liknar vraket en hög med brädor och det är svårt att få ett sammanhang. Det ser ut som ett gigantiskt plockepinn eller en brädgård som har exploderat. Det fyragradiga Östersjövattnet, mörkret och den oundvikliga narkosen bidrar till utmaningen. I ärlighetens namn blir jag lite skrämd av det hela. Jag är ju trots allt gröngölingen i teamet, men vill gärna vara med och bidra till årets expedition. Så småningom börjar jag känna igen vissa detaljer och får några referenspunkter som gör att jag känner mig mer tillfreds.

Vraket ligger utspritt över ett område på 500 meter, och det är faktiskt möjligt att följa de sista timmarna av striden steg för steg med hjälp av spåren som lämnats...