Nära Ögat

Dyket var tänkt att bli bara ytterligare en mysig simtur för att studera några av småkrypen i mangroven. Jag var helt uppslukad av att titta på ett pyttelitet kräftdjur på en fläck med sjöanemoner. Funderingarna bröts av ett underligt dämpat ljud. Min vän och dykkompis Chus Barrientos hojtade något genom sin regulator. Jag tittade upp och såg honom simma baklänges i rasande fart. På ytan låg en saltvattenskrokodil. Den var kanske 6 meter bort men bara 1 meter ovanför mig. Krokodilen simmade snabbt åt mitt håll.
Jag låg blickstilla och höll andan. Jag hoppades att den inte skulle lägga märke till mig om jag inte bubblade eller gjorde några rörelser. Krokodilen passerade. Sedan vände den huvudet skarpt åt höger och dök rakt ner mot mig.
Händelsen inträffade i april 2009. Chus och jag hade anslutit oss till 15 andra dykare ombord på Ondina – en traditionell skonare med träskrov. Vi skulle dyka vid Raja Ampat i hjärtat av Koralltriangeln. Området sträcker sig över Indonesien och dess grannländer. Flera av våra dykkamrater var fotografer. Jag hade valt att lämna mitt åbäkiga kamerahölje hemma för att bara njuta av själva dykningen.
Färden startade från Sarong i den indonesiska provinsen West Papua. På femte dagen nådde vi fram till Blue Water Mangroves utanför kusten vid Nampale Island. Labyrintiska trånga kanaler med grunt klart vatten mellan mangrovedungarna formar vackra och märkliga livsmiljöer.
Koraller växer på röda trädrötter. Sprutfiskar fångar insekter och små ödlor strax ovanför ytan genom att ”skjuta ner” dem med vattenstrålar. Fläckar med sjöanemoner är hemvist för pyttesmå räkor och krabbor.

Räddad av oktopusen
Dykplatsen är grund. Några av fotograferna ville att vi skulle sprida ut oss. Därför splittrade vi upp gänget i små grupper. Chus och jag slog följe med en av traktens dykguider. Han var en entusiastisk spejare. Titt som oftast störtade han fram mot en intressant fisk eller en lovande korall när de väckte hans uppmärksamhet. Vi följde honom runt i mangroven. Han pekade ut sprutfiskar, färggranna nakensnäckor och diminutiva kräftdjur.
Bitvis var det så grunt att våra luftflaskor guppade i ytan. Ofta hade jag näsan bara någon centimeter från det jag tittade på. Jag höll mig någorlunda i närheten av de andra. Emellanåt kollade jag var guiden höll till och åt vilket håll det verkade mest lovande att fortsätta.
Chus lade märke till att guiden raskt simmade ut mot djupare vatten. ”Jag trodde han hade fått syn på något och gav sig iväg för att granska” berättade han senare för mig. ”Då såg jag att han pekade åt höger.” Det var då jag hörde Chus hojta.
Krokodilen slog till inom fem sekunder från att jag fått syn på den. Jag praktiskt taget hoppade baklänges. På det sättet lyckades jag slippa att få skallen krossad mellan dess käkar. Klorna rev bort masken från ansiktet och regulatorn ur munnen. Anfallet kom med sådan kraft att hakan fick rivsår....