Närbild

De storvuxna algerna i havet saknar rötter; därför växer de bara där det finns berg eller något annat fast underlag att sitta på. Av den anledningen finns det normalt inga större alger på sand- och lerbottnar. Ner till cirka fem meters djup i skyddade vikar med sand- och lerbottnar hittar man istället ålgräs. Ålgräset har nämligen rötter som tränger ner i botten och förankrar plantorna. I vikar som inte är alltför exponerade och där tillräckligt med ljus når ner kan ålgräset bilda täta undervattensängar, så kallade ålgräsängar. Ålgräset är ingen alg, men det är faktiskt inget gräs heller. Till skillnad från algerna så är ålgräset en blomväxt. Ålgräset tillhör en grupp av växter som kallas för sjögräs och de är inte nära besläktade med våra vanliga gräs på land. Blommornas pistill befruktas av simmande pollenkorn och sedan bildas små frön som kan växa upp till nytt ålgräs. Detta är dock inte den enda förökningen, ålgräset växer nämligen upp från långa revor, eller så kallade jordstammar, som breder ut sig i vikarna där de fått fäste. På så vis räcker det faktiskt att ett enda litet frö lyckas gro för att man skall få ett tätt bestånd inne i en skyddad vik.

Machohonor och hemmapappor
Ålgräsängarna är en viktig livsmiljö för många olika organismer i havet. En grupp av fiskar som är starkt knutna till ålgräsängar är kantnålsfiskar. De är stela och långsamma, ålliknande fiskar som faktiskt är nära släkt med tropikernas sjöhästar. I Sverige har vi sex arter och fem av dessa är vanligt förekommande i ålgräsängar. Precis som sjöhästarna är kantnålsfiskar inga aktiva jägare; de ligger istället passiva och väntar medan strömmen för byten till dem. Födan utgörs framför allt av små kräftdjur. För vissa arter kan även små fiskyngel utgöra ett betydande inslag i dieten. Det passiva levnadssättet gör att kantnålsfiskarna är väldigt lättstuderade för oss dykare. De är också mycket tacksamma fotomotiv för den som gillar att fotografera.
Det märkligaste med kantnålsfiskarna är nog deras fortplantning. De har vänt upp och ner på de traditionella könsrollerna fullständigt; dessa fiskar har nämligen raggande ”machohonor” och småvuxna ”hemmapappor”. De storvuxna och ståtliga honorna tar initiativet till parningen. En könsmogen hona med färdigutvecklade ägg försöker på alla sätt övertyga hanarna om att just hon är den vackraste och mest attraktiva partnern. Hanarna är däremot mer passiva och avvaktande; de låter sig inte övertygas av första bästa hona, utan väljer och vrakar bland de trånande damerna. Under leken fäster honan rommen på hanens buk, antingen utanpå huden eller inne i en speciell liten ficka, detta varierar mellan arterna. På hanens buk liksom inne i yngelfickan är det ett begränsat utrymme. Honorna kan därför producera mer rom än vad hanarna kan ta emot. Därför blir det konkurrens mellan honorna om de lediga hanarna. Efter leken försöker honan raskt ragga upp en ny partner medan hanen tar hand om...