Närbild

Solen är just på väg ner och havet kluckar mot den slipade granithällen. På de svarta, slippriga algerna i vattenlinjen kryper några små strandsnäckor. Ena stunden är de ovan vattenytan för att några sekunder senare befinna sig nere i vattnet igen. De lever verkligen mitt i vågskvalpet. Tänk vilket liv; ständigt och oförutsett får de sig en kalldusch av havsvatten. Lite längre ner, strax under ytan, sitter några havstulpaner tätt tillsammans sida vid sida. De ser lustiga ut när de för varje våg öppnar upp sig och vinkar in mat med sina solfjäderslika ben. Alldeles bredvid havstulpanerna sitter en vackert bandad, liten snäcka som är i storlek med strandsnäckorna, men den är lite annorlunda i formen. Allt ser väldigt lugnt och fridfullt ut, men här råder full aktivitet.

Den enes bröd den andres död
Den lilla snäckan vid havstulpanerna kallas purpursnäcka och den sitter där stilla på ett och samma ställe. Det är knappast en slump att den sitter just vid havstulpanerna. Arten livnär sig nämligen till stor del på havstulpaner, men den äter även blåmusslor. För att komma åt bytesdjuren innanför de hårda kalkskalen är snäckan utrustad med två mycket användbara redskap: en sorts utkrängbar snabel och en tandförsedd tunga. Inget av dessa hjälpmedel syns normalt, utan de förvaras indragna i kroppen och tas fram när de behöver användas. Det man däremot ofta ser på såväl purpursnäckor som släktingarna valthornssnäckor är sifonen, en slangliknande, utsträckbar del i snäckans framände som bland annat används som näsa för att lukta sig fram till maten.
För att äta havstulpaner använder sig purpursnäckan av snabeln. Den pressar in snabeln i havstulpanens mynning, precis där benen sticker ut då havstulpanen fångar in mat. När snäckan väl fått in snabeln används den för att plocka i sig köttet som finns inuti det hårda kalkskalet. Ibland kan snäckan ha svårt att få in snabeln i mellan de tättslutande skaldelarna. Då kan den istället göra hål i havstulpanens skal. Snäckan avger då kemikalier som luckrar upp skalet och sedan borrar den sig in med den tandförsedda tungan.

Krig om utrymme
Nu är det lugnt och stilla, men meterhöga vågor kunde lika gärna ha störtat in mot berget med full kraft. Då vill det till att hålla sig kvar om man lever på klipphällar i vattenlinjen. Djur och växter har anpassat sig till detta. Blåmusslorna skapar hållbara trådar som de kletar fast på underlaget och de sitter gärna tillsammans i täta mattor. På så vis hjälper de varandra att sitta kvar för om musslorna sitter tillräckligt tätt har vågorna svårt att få tag i enskilda individer. Såväl strandsnäckorna som purpursnäckorna har en kraftig sugfot att hålla sig fast med till underlaget, trots detta händer det att de slits loss av vågorna. Havstulpanerna är nog de som är absolut bäst på att hålla sig kvar vid underlaget. De cementerar sig fast med ett mycket starkt lim, därför är de...