Närbild

Fiskar är växelvarma djur och har i stort sett samma kroppstemperatur som det omgivande vattnet. När vintern kommer har de utvecklat lite olika sätt att hantera kylan. Vissa arter vandrar söderut och söker sig till speciella vinterkvarter, så gör till exempel makrillen. Många andra arter simmar djupare, men håller sig kvar inom i stort sett i samma område, så gör tånglaken. Nästan alla fiskar tar sig djupare ner för att undvika det iskalla ytvattnet. Även på djupet tränger dock kylan ner så småningom, men det blir sällan så kallt som i ytvattnet. I takt med att vattentemperaturen sjunker sänks också fiskarnas kroppstemperatur. Då blir de flesta fiskar trögare och långsammare. Slutligen går deras liv som i slow motion. Många söker skydd i någon klippskreva och faller in i ett dvalliknande tillstånd; de äter inte, rör sig inte och bryr sig i princip inte om sin omgivning. Precis så här är det med våra läppfiskar under vintern; stensnultror, skärsnultror, berggyltor och blågyltor ligger mest passiva i någon skreva och väntar på att värmen ska komma.

Tångringbuken
Tvärt emot de flesta andra fiskar så finns det faktiskt en del arter som man nästan uteslutande ser på vintern; ringbukar är bra exempel på detta. I Sverige finns det två arter av ringbukar. Den ena kallas kort och gott för ringbuk eller vanlig ringbuk, medan den andra som regel kallas tångringbuk. De två arterna är väldigt lika utseendemässigt. Lättaste sättet att hålla isär dem är att titta noggrant vid stjärtfenan. Om rygg- och analfena sitter ihop med stjärtfenan är det en ringbuk, men om rygg- och analfena bara precis når fram till stjärtfenan, då är det en tångringbuk. Tångringbuken är ganska vanlig i Skagerrak och Kattegatt samt förekommer sällsynt i Öresund. Inne i Östersjön finns den däremot inte alls, men här finns istället den vanliga ringbuken. I kroppsformen påminner de båda ringbuksarterna om förvuxna grodyngel; de har ett stort huvud, en förhållandevis stor mage samt en lång smal stjärt. Bröstfenorna är stora i proportion till den lilla fisken och bukfenorna är omvandlade till en sugskål som sitter långt fram på kroppens undersida, nästan under hakan.
Då dykare ser ringbuk i svenska vatten så är det som regel en tångringbuk man stött på någonstans längs västkusten. Tångringbuken är relativt liten och blir vanligtvis inte mer än cirka sex centimeter lång, men den kan eventuellt bli ända upp till tio centimeter. Oftast är den gulorange eller brunaktig, men den kan också vara i det närmaste grön. Det är vanligt att det förekommer en hel del ränder eller prickar på kroppen. Mönstret varierar dock väldigt mycket från individ till individ. Som namnet antyder finns tångringbuken framför allt i algbältet vid stenbottnar. Den är vanligast från ytan ner till några få meters djup och förekommer mycket sällan under 30 meter. Man ser den ofta fastsugen vid stora tareblad eller så finner man den sittandes under någon sten, men man kan...