DYK på YouTube  DYK på Facebook  Hämta RSS feed  NYHETSBREV!!

  Biologi  Biologi
Naturkrönikan – därför sjunker fiskarna inte!
Blodet kan nå fiskens simblåsa på två sätt. Antingen genom otaliga parallella blodkapillärer, rete mirabile. Genom en aktiv process kan gas återvinnas från det utgående blodet och vandra över till det inkommande. (A). Eller så sker det genom fina blodkärl som kan absorbera och avlägsna gas från simblåsan. När trycket ska ökas i blåsan hålls de gasabsorberande blodkärlen stängda och transporterar då inget blod. (B).
1 av 1

Naturkrönikan

- därför sjunker fiskarna inte!

Av: Karina Aarup Mikkelsen Illustration: Charly
Många fiskar har simblåsa. Med blåsan klarar de av den nödvändiga avvägningen i vattnet. Läs här om fördelar och nackdelar med att ha simblåsa. Simblåsan är en sinnrik inrättning som gör det möjligt att hålla ett mycket högt gastryck.

Simblåsan är en avlång gasfylld säck. Den sitter i fiskens bukhåla. Formen varierar. Stora fiskar har stor blåsa. Hos små fiskar är den liten. Blåsan utgör ungefär fem procent av kroppens volym hos fiskar i havet och sju procent hos sötvattensarter. Skillnaden beror på att övriga vävnader är ”tyngre” i sötvatten än i saltvatten.
Med sin simblåsa kan fisken hålla sig helt neutralt avvägd i vattnet. Det ger stora fördelar. Fisken behöver inte slösa energi bara på att hålla sig svävande. Blåsan har en nackdel. Perfekt avvägning stämmer bara på ett visst djup. På större djup komprimeras blåsan av det ökade trycket. Då minskar dess flytförmåga. Fisken måste då antingen simma för att hålla sig uppe eller fylla på mera gas. Men även om simblåsan är nästan helt hoptryckt är fisken inte mycket tyngre än omgivande vatten.

Simblåsans ursprung
Simblåsan är ursprungligen en utvidgning av tarmkanalen. En del arter har kvar en förbindelse mellan blåsan och matstrupen. Genom den kan de släppa ut gas om trycket inne i blåsan blir för stort.
Andra arter har helt sluten simblåsa. En sådan fisk får inte simma upp för snabbt (eller dras upp med fiskeredskap). Då sväller simblåsan till den grad att den till sist sticker ut ur munnen eller till och med fläker upp fiskens kropp.

Avvägningen regleras med gasutbyte
När en fisk beger sig ner mot större djup måste den fylla på gas i simblåsan -- precis som när en dykare fyller på luft i västen. Gasen hämtas ur fiskens blod. Men trycket i simblåsan ökar snabbare än partialtrycket hos de lösta gaserna i blodet. Det blir ungefär som om en dykare skulle försöka vädra ut kväve redan nere på djupet. Därför har fiskarna utvecklat en sinnrik anordning i blåsväggen.
Blåsans vägg förses med blod via en struktur som kallas ”rete mirabile”. Det är en vävnad med tusentals långa parallella kapillärer (mikroskopiskt tunna blodkärl). Där rinner blodet i de inkommande och utgående kärlen tätt intill varandra.
Anta att fisken simmar ner till  större djup. Blod som lämnar blåsan innehåller löst gas av samma tryck som i omgivningen. I rete mirabile är inkommande och utgående blod bara skilda åt av tunna kapillärväggar. Gas kan transporteras genom väggarna. Genom en aktiv process kan gas återvinnas från det utgående blodet och vandra över till det inkommande. Gasen avges sedan från blodkärlen i blåsväggen till blåsans gasfyllda utrymme på samma sätt som när dykaren vädrar ut kväve. På uppvägen går processen åt motsatt håll.

Logga in för att se fullständiga artiklar, eller registrera dig om du inte redan har en inloggning på DYK. Båda är här.

Skaffa också prenumeration på DYK tidningen här.

Läs även

Skaffa dig information, inspiration och upplevelser