Rick Stanton
– att upptäcka det självklara
Rick Stanton verkar inte ofta bortkommen. Men vid ett tillfälle rådde stor förvirring. Det var innan han upptäckte den nya passagen. Den skulle leda honom till ett banbrytande grottdyk i Wookey Hole i Somerset, England.
”Problemet var att vi förbisåg det självklara. Inte hittade vi det heller” erinrar sig Rick. ”Allihop vände uppmärksamheten mot grottans vänstra sida. Det var där vi trodde att den slutade. Men till höger fanns en trång öppning i grottväggen. Man kunde till och med se den på filmen. Det var ingen återvändsgränd.”
Rick besökte Copenhagen Dive Show i fjol. Publiken fick enastående inblickar i problemen vid grottdykning och metoderna man använder på sådana expeditioner.
”Folk ser en slät vägg. Då tror de att grottan slutar där” säger Rick. ”De är pressade till sitt yttersta. De bara vill komma till slutmålet för att kunna säga ’Nu kan vi vända tillbaka’. Men någon kanske ser slutet på en grotta. Någon annan ser början på en ny passage. Man blir tvungen att tänka: ’OK – jag kanske redan har en massa bakom mig. Men låt oss nu se det här stället som början av en ny grotta. Hur kommer vi då vidare?’”
”I Wookey sade alla att vägen vidare framåt var fullständigt självklar. Men det var först sedan jag hade pekat ut den åt dem. Tjogtals med folk hade sett filminspelningen. De hade bara inte sett öppningen. Jag tror att just det är vad som driver mig – att upptäcka det självklara.”
Självlärd grottdykare
Jag fick en känsla av att Rick hade mer att berätta. Jag frågade honom om tiden innan han ens hade hört talas om att dyka i grottor.
”Jag gick i skolan och var sådär 16-17 år. Jag hade redan fotvandrat en del i bergen. Då träffade jag en kille som hade utforskat grottor när han var scout. Jag blev ganska avundsjuk på honom” minns Rick.
”Jag kommer ihåg att jag tänkte ’Sånt vill jag också prova på’. Det avgörande ögonblicket kom lite senare. Mamma ropade på mig att komma och se ett TV-program om två dykare. De genomförde världens på den tiden längsta grottdyk. Efter det programmet visste jag bara att grottdykning var precis rätt för mig.”
På universitetet fick Rick möjlighet att komma vidare. Han anmälde sig till både en dykarklubb och en grottforskarklubb. ”Idag har jag lite dåligt samvete. Jag lärde mig dyka i bassäng och gick på alla teorilektionerna. Men jag gjorde aldrig slutproven. Jag åkte aldrig med ut på ett enda dyk med klubben. I grottklubben fick jag vänner. Med dem var jag ute på en massa grottexpeditioner. Men enda gångerna jag dök var när jag fridök genom vattenfyllda grottpassager.”
Några av passagerna var för långa för att fridyka genom. Rick fann lösningen när han skulle köpa en ny våtdräkt. ”I butiken hade de en liten luftflaska. Allt jag sedan behövde var en regulator. Sedan lärde jag mig dyka på egen hand i floden Lune i Yorkshire. Jag började använda...
