Similan öarna

Vad är det med glasfisk i Thailand? I Röda havet simmar glasfisk nästan alltid i skuggan av ett vrak, i en grotta eller under en korall. Men häromkring Similan är de talrika stimmen av glasfisk alltid ute i fria vattnet även om de fortfarande oftast vistas i närheten av en korallbumling eller något annat som erbjuder lä och skydd.

Varje hav och varje dyk i världen har sin egen signaturart – det vill säga en fisk eller ett annat djur som präglar området och ger det dess karaktär. Till exempel, orange anthias i Röda havet eller den karismatiska franska ängelfisken i Karibien. Jag tror jag nominerar glasfisk som Andamansjöns signaturart. Stimmen av transparenta och synkront simmande glasfiskar blir i alla fall ett av våra absoluta favoritmotiv under vår tur runt de nio Similanöarna och deras nordliga grannar.

Ett sådant stort och tätt stim av glasfisk som virvlar runt är ett litet mikrokosmos av ekologisk balans. Stimmet av glasfisk övervakas alltid av en handfull pråliga röda juvelabborrar (Cephalopholis miniata). Denna vackra fisk med blå fläckar mot en röd bakgrund är en glupsk rovfisk som skyddar stimmen av glasfisk mot större fiender. Den gör det dock inte av ren välgörenhet - den tar sig en glasfisk då och då som betalning för sitt skydd. Men det är uppenbarligen ett arrangemang som passar båda arterna i det långa loppet. Annars skulle det knappast vara så utbrett. Det är tydligt att den naturliga balansen temporärt störs när man närmar sig stimmet och juvelabborren drar sig något tillbaka. Genast ser andra rovdjur sin chans att gå till angrepp på stimmet – ända tills vakthunden återvänder och lugnet återställs. Medvetenhet om beteendet tillför en ny dimension till dykningen.

I rök och ånga

Turen startar annars bokstavligen i rök och ånga och med en ordentlig smäll. Ingen thailändsk båt med någorlunda gudfruktigt manskap ger sig ut på en långresa utan att först ha offrat lite frukt och fyrat av några ordentliga smällare - en sed som anses skrämma bort onda andar och hålla gudarna på gott humör så resan blir framgångsrik och alla kommer hem välbehållna. Det låter ju betryggande även om besättningens handhavande med fyrverkerier över öppen eld kan verka en aning vårdslöst. Jag undrar hur många thailändska träbåtar som årligen går åt på detta sätt? Ceremonin äger rum i fören på vår liveaboard M/V Oktavia strax efter solnedgången när vi seglar ut från hamnen i Tap Lamu, där båten har sin hemmahamn.

En liveaboardtur till Similanöarna förläggs oftast både till själva Similan följt av en snabb tur norrut förbi Koh Bon, Koh Tachai och upp till Richelieu Rock som nordligaste punkt. En sådan resa varar vanligtvis i fem dagar där man tillbringar de första två-tre dagarna på Similan och sedan rör sig norrut.

Similan ligger bara fyra-fem timmar med båt från Tap Lamu så när vi vaknar nästa morgon är vi framme vid öarna där äventyret kan börja. Vi...