Skorv

Arten trivs inte i en rent marin miljö och finns därför inte på västkusten. Den lever på leriga och sandiga bottnar, från mycket grunda områden ner till några hundra meters djup. Stora delar av året ligger den nergrävd så att endast antennerna sticker upp ovanför bottenytan. Med antennerna känner skorven lukter från både bytesdjur och farliga rovdjur. Det passiva levnadssättet leder till att skorven inte förbrukar speciellt mycket energi och då behövs det inte heller så mycket mat. Skorven är dock inte lika passiv året runt. Under senvintern och våren kravlar den sig upp på sedimentet och kan då anträffas i stort antal krypandes på bottnen. När skorven jagar eller jagas rör den sig snabbt över bottnen. Den kan också simma genom att pumpa med sina simfötter under stjärten. Simningen sker alltid på rygg. Det ser faktiskt ganska lustigt ut med en stor gråsugga på nästan en decimeters längd som simmar ryggsim.

I Sverige finns det skorv i hela Östersjön samt i några av våra större insjöar; bland annat i Vänern, Vättern och Mälaren. Anledningen till att den finns i Östersjön och i en del av våra svenska insjöar är att den är en kvarleva sedan slutet av den senaste istiden. Jordskorpan var då nedtyngd av isen och havet gick in över Mellansverige vid Västergötland. Vänern, Vättern och Mälaren var då en del av havet som förband nuvarande Skagerack och Östersjön. När isen smält bort steg marken sakta uppåt igen så att havet trängdes undan. Vi fick då några isolerade bestånd av skorv kvar i våra större insjöar och i Östersjön. Arter med nordlig utbredning som på detta sätt blivit kvar i isolerade bestånd sedan senaste istiden brukar kallas för ishavsrelikter.

Skorven är Östersjöns största ryggradslösa rovdjur. På matsedeln finns bland annat vitmärlor och östersjömusslor. Den drar sig inte heller för att äta mindre exemplar av sin egen art. Vitmärlorna anses dock vara den huvudsakliga födan och de fångas med hjälp av de främre benparen. Dessa används också när skorven skall äta östersjömusslor. Till skillnad från krabbor krossar den inte musslornas skal utan bänder isär dem. Öppningsproceduren börjar med att musslan vrids och vänds så att musslans lås kommer neråt och öppningen uppåt. De främre benparen sticks sedan in mellan skalen som antingen bryts sönder eller öppnas för att musslan inte orkar hålla emot. Emellanåt händer det att skorven inte klarar av att öppna musslan och den kommer då undan med skador i skalkanterna. Trots att skorven endast använder de främre små benen för att öppna musslorna klarar den att öppna bytesdjur av halva sin egen storlek. Skorven är inte bara ett rovdjur utan den är också en asätare som gärna äter död och döende fisk. Tidvis orsakar den stor skada på fisk som fångats i nät. I fiskeredskap som lämnas ute för länge kan stora delar av fångsten bli förstörd av skorv.