Småspigg

Arten liknar den mer kända storspiggen, men till skillnad från denna har småspiggen en mer gulgrön färg, oftast med mörka tvärband. Det säkraste kännetecknet är dock att titta på antalet taggar längs ryggen. En småspigg kan ha mellan 6-12 ryggtaggar men oftast brukar antalet ligga mellan 8-11. Storspiggen har däremot bra tre taggar längs ryggen. Småspiggen saknar också de benplåtar på sidorna som storspiggen har.
Småspiggen finns i stora delar av Nordeuropa, Nordamerika och norra Asien. I Sverige kan man stöta på den i hav, sjöar och vattendrag i nästan hela landet, men den är oftast ganska fåtalig. Arten finns i såväl söt- som bräckvatten, men den trivs inte i salt havsvatten. Småspiggen är mycket vanlig i hela Östersjön, såväl i själva havet som i de bassänger som bildas av klipporna vid havet. Bassängerna brukar kallas för hällkar och i dessa trivs småspiggen utmärkt. På västkusten är småspiggen sällsynt och där finns den bara i anslutning till sötvattensutflöden. Den är däremot allmänt förekommande i många insjöar, men finns också i temporära små vattensamlingar som diken, pölar och små dammar. Arten har en mycket hög tolerans mot föroreningar, vilket gör att den kan förekomma i ett stort antal miljöer där övriga fiskarter slagits ut. Småspiggen simmar ofta i små stim strax under ytan alldeles intill stranden. Den söker gärna skydd och föda vid bottnar med riklig växtligheten. Arten är en riktig allätare. Den tycker om såväl fjädermygglarver och snäckor som hoppkräftor, vattenloppor och andra små vattendjur. Även rom och små fiskyngel äts med god aptit. Under vintern då ytvattnet kyls ner drar den sig neråt till något djupare vatten.
Arten blir normalt könsmogen vid ungefär ett års ålder. Leken sker under sommarhalvåret från april ända fram till september. I sin lekdräkt får såväl hanen som honan något kraftigare färger. Hanen blir mörkare med svart strupe samtidigt som bröst och bukfenor blir rödaktiga. Bukfenornas taggar glimmar klarvita mot den mörka kroppen. Även honans ryggsida blir mörkare medan buken blir silverskimrande och rundare. Strax innan leken bygger hanen ett valnötsstort bo av växtdelar som han sammanfogar med hjälp av trådar som produceras från hans njurar. Skulle hanen ha svårt att hitta byggnadsmaterial till boet händer det att han stjäl delar från grannens bo. Boet placeras på botten eller upphängt inne i tät vegetation ovanför botten.
När hanen byggt klart boet, eller till och med strax innan, ger han sig ut på jakt efter lekmogna honor. Genom snabba, dansande rörelser med nedböjt huvud försöker han locka honor till boet för att lägga sin rom. Så snart rommen är lagd befruktar han dem och jagar därefter honan från platsen. Han försvarar sedan boet och viftar in friskt vatten i det samtidigt som han försöker locka dit nya honor. Hanen kan nämligen leka med flera honor och rommen placeras då i samma bo. En framgångsrik hane kan leka på nytt med nästa hona redan efter 50 minuter. Honorna...