Test

För inte så länge sedan reste jag runt i Franska Polynesien med en VR3-dykdator. Jag hade ingen aning om hur jag skulle ställa in den. Gång på gång närmade jag mig någon annan VR3-användare och bad om hjälp. I vartenda fall möttes jag av svaret: ”De ställde in den åt mig i butiken när jag köpte den. Jag har inte rört inställningarna sedan dess!”
Ingen hjälp fanns alltså att få. Det krävdes ett antal långa och dyrbara telefonsamtal till Kevir Gurr. Han är mannen bakom VR-tekniken. Slutligen hade jag fått mackapären att fungera. Rapporten från resan återspeglade min irritation.
Min vuxne grabb förbjöd mig att köpa en PC. Han påstod att han inte ville bli väckt mitt i natten av mina nödanrop per telefon. Därför kör jag med en Mac. Mest för att de som skrev operativsystemet begrep att det finns sådana som jag där ute. Kevin Gurr är uppenbarligen förtjust i datorteknik. Men till och med han har insett att Steve Jobs var inne på rätt spår när han gjorde enkla hemdatorer. Den nya VR-tekniken VRX är tänkt att bli en Mac-motsvarighet till VR3-teknikens PC.

VRX och gradientfaktorerna
Kevin förklarade detaljerna kring ”Variable Gradient Factors”. Sådana finns som tillval i VRX. Nu ska jag försöka förenkla resonemanget utan att utelämna alltför många viktiga detaljer:
Vår mänskliga kropp kan inte översättas perfekt till en matematisk modell. Ändå är det precis vad alla som skriver dekompressionsalgoritmer försöker göra. Till viss del är det i alla fall alltid nödvändigt att tro på dekompressionsteorierna. Haldane grundade dem på praktiska försök vid början av 1900-talet. Sedan dess har teorierna omarbetats av sådana som Bühlmann med hjälp av vittnesutsagor.
Haldane fann att mänskliga vävnader kunde tåla viss övermättnad vid uppstigningen. Under dekompressionen fick mättnaden aldrig överstiga vad som senare blev känt som M-värdet. När en viss vävnadstyp har nått det värdet måste man stanna och dekomprimera. Man kan göra ett diagram över mättnadsgraden i en viss vävnadstyp mot trycket i omgivningen (alltså djupet).
Richard Pyle är fiskspecialist. Han införde en praktisk och lättbegriplig metod med sina ”Pyle Stops”. Där modifierade han profilen på dekompressionen. Han minskade övermättnaden i snabba vävnader redan på djupet i stället för att gå direkt till traditionellt dekodjup. Pyle införde det som senare har blivit känt som ”deep stops” på ganska stort djup. De har en nackdel. Långsamma vävnader fortsätter att ta upp mer inertgas på ett djupt stopp. Därför kan det krävas längre tider på de grunda dekodjupen.
I dekompressionsmodeller som VPM (Variable Permability Model) försöker man ta hänsyn till tillväxtfasen vid bubbelbildningen – och senare effekter av den. På de senaste åren har modellerna omarbetats. Man tror ändå inte att man är framme vid den fullständiga lösningen. Gradientfaktorerna har en stor nackdel. De måste justeras för varje aktuellt djup och varje dyks...