Tigerglädje
– möte på tu man hand
I sitt senaste projekt kring stora djur avslöjar den fridykande fotoskribenten Frederic Buyle de sydafrikanska tigerhajarnas sanna natur.
Jag har alltid gillat hajar. Så långt tillbaka jag kan minnas från när jag var barn läste jag för jämnan böcker om hajar. Jag var uppslukad av dem. Visst – jag tillhör ”Jaws”-generationen. Men filmen stärkte bara min önskan att lära mig mer om hajar. Från skolan minns jag att jag höll föredrag om hajar. Jag berättade om de olika arterna och ägnade en massa tid åt att rita affischer och göra utställningar. Vilka minnen…
Mitt första möte med en haj inträffade i Indonesien 1988. Det var inte en ”riktig” haj utan bara en vitspetshaj. Året efter fick jag tillfälle att se grå revhajar och hammarhajar på Maldiverna. Sedan dess har jag haft förmånen att möta många sorters hajar runt om i oceanerna. Jag får samma intryck varje gång jag ser en haj. Det är en blandning av respekt och förundran. Varje hajmöte är unikt.
Fridykare och hajar
Under de senaste tre åren tycks jag ha ägnat mig ännu mer åt att möta hajar. Det betyder att jag har fotograferat och filmat dem. Men jag har också engagerat mig i att märka hajar. Då kan jag använda min förmåga att fridyka för att närma mig djuren och fästa märkningen. Mitt huvudsakliga fotoprojekt är att skildra fridykare i samspel med stora havsdjur. Bland sådana bilder är hajarna förstås väl representerade.
Tidigare i år fick jag chansen att simma utan bur med en stor vithaj. Olyckligtvis kunde jag inte ta de bilder jag hade tänkt mig. Upplevelsen blev alltså även lite av en besvikelse.
Därför föresatte jag mig att åstadkomma bättre resultat när jag mötte tigerhajarna vid Aliwal Shoal i Sydafrika. Fotomodellerna på min bildserie av tigerhaj är två idrottare i världsklass: Pierre Frolla och William Winram. Bägge är framstående fridykare när det gäller tävlingsprestationer. Men en sak skiljer dem från många andra skickliga fridykare. De älskar oceanen och alla dess djur.
Bägge var harpunjägare under barndomen. Det gav dem förmågan att nalkas vilda djur utan att skrämma dem. Jakten innebar också oräkneliga timmar i vattnet medan de bara iakttog allt som levde och rörde sig. Jag har känt Pierre sedan 1996. Då träffades vi vid de första världsmästerskapen i fridykning. Vi har rest tillsammans många gånger för att tävla. Men vad vi gillar bäst är att bara vistas i vattnet med allt som lever där.
Nya Kaledonien.
Vi har rest ett halvdussin gånger till Nya Kaledonien. Där bor Pierres brorsa. Möten med haj inträffar varje dag i vattnen där. De upprepade hajmötena har hjälpt oss att förstå hajarna bättre.
William träffade jag på en fridykningstävling för ett par år sedan. I mars i år följde han med som hjälpreda när vi skulle märka hajar vid Malpelo Island utanför Colombia. I år hade vi turen att få se stora stim av hammarhajar och talrika grupper av galapagoshajar.
Senast åkte vi alltså till Aliwal för att fridyka med tigerhajar. Vi visste alltså redan i förväg hur vi skulle uppträda tillsammans med hajarna. För en fotograf är...