DYK på YouTube  DYK på Facebook  Hämta RSS feed  NYHETSBREV!

  Biologi  Biologi
Tobiskung
1 av 1

Tobiskung

Text och bild: Anders Salesjö

Tobisar är mycket långsmala silverfärgade fiskar med grågrön till gråblå rygg och vitaktig buk. Den art som är lättast att särskilja från de övriga är tobiskungen, vilken också är den största av arterna.

Deras huvud är tillspetsat och underkäken skjuter ut så att de får ett kraftigt underbett. Rygg och analfenorna är mycket långa och låga, stjärtfenan är djupt kluven och bukfenor saknas. I nordiska vatten förekommer normalt fyra olika arter: kustobis, havstobis, slättobis och tobiskung. Eventuellt kan det ibland förekomma en femte art i södra Danmark som heter ofläckad tobiskung. De flesta av tobisarterna är väldigt lika och mycket svåra att hålla isär, även för experter. Den art som är lättast att särskilja från de övriga är tobiskungen, vilken också är den största av arterna. En vuxen tobiskung blir vanligtvis 20-30 centimeter lång, men kan i extrema fall nå upp till 40 centimeter. Förutom storleken är ett bra kännetecken på tobiskungen att den har en svart fläck på var sida om nosen. Framtill uppe i överkäken sitter dessutom två tydliga tänder. Dessa så kallade gomtänder finns endast hos tobiskungen och den ofläckade tobiskungen. Överkäken är inte utskjutbar vilket är fallet hos havs- och kusttobis. Underkäken hos tobiskungen är inte heller lika långt utskjutande som hos dessa båda arter.
Tobiskungen finns längs östra Atlantens kust, från Island i norr och söderut till norra Portugal. Österut förekommer arten till den västliga delen av Murmanskkusten. I Sveriges finns den längs hela västkusten samt i nästan hela Östersjön med undantag av Bottenviken. Tobiskungen är dock mindre vanlig än kusttobisen som har i stort sett samma utbredningsområde.
Tobiskungen kommer in mot stränderna under april och vänder åter ut till havs i november. Om sommaren finns den på grunt vatten från ytan ned till cirka 60 meters djup. Vintern tillbringas något djupare ned till ungefär 150 meter. Arten lever främst vid kustnära sandbottnar. Dagtid ligger den oftast nedgrävd i sanden så att endast huvudet sticker upp, men vid mörkrets inbrott blir den mer aktiv och lämnar sanden för att söka föda. Under sommarhalvåret sker nattliga näringsvandringar mellan sandbotten och tångbältet i princip varje dygn. Vissa populationer, som lever i blandstim med kusttobis har dock omvänd dygnsrytm och är istället dagaktiva. Då tobiskungen uppträder i fritt vatten går den alltid i stim, men när de ligger nedgrävda i sandbotten kan man se enstaka individer.
För yngre individer utgörs födan till stor del av planktoniska fiskyngel, i synnerhet av sillfiskar. Fiskrom, kräftdjur och diverse maskar kan också utgöra en väsentlig del av födan så länge som tobiskungen är liten. Vuxna individer äter framför allt mindre fiskarter i synnerhet kusttobis. Leken sker normalt tätt över sandbottnar under april till augusti på 20-100 meters djup. Man har dock konstaterat lek ända nere på 200 meters djup. Honan kan producera upp till 35.000 ägg, vilka avges i fritt vatten men sjunker ned till sanden och kläcks där efter två till tre veckor. De små nykläckta ynglen lever i fritt vatten och livnär sig i början på små planktonorganismer. Fram emot hösten börjar de leva...

Logga in för att se fullständiga artiklar, eller registrera dig om du inte redan har en inloggning på DYK. Båda är här.

Skaffa också prenumeration på DYK tidningen här.

Läs även

Skaffa dig information, inspiration och upplevelser