DYK på YouTube  DYK på Facebook  Hämta RSS feed  NYHETSBREV!!

  Biologi  Biologi
WWF-klumme – en djävul med problem
Barnen i byn söker i fiskboken efter arter som de känner igen från havet. Deras kunskaper om de olika fiskarna är ofta riktig, men i bland ligger den långt från sanningen.
1 av 1

WWF-klumme

– en djävul med problem

Av Lene Topp, WWF verdensnaturfonden

På en indonesisk ö sitter en grupp barn och pratar i munnen på varandra. I mitten av den högljudda gruppen sitter min indonesiska kollega, Nina. Hon håller upp en bok med bilder av tropiska fiskar. Barnen pekar på fiskar som fångas i vattnen kring ön, och det är inte många som slipper undan. Vi vet också att fiskarna här inte är änglar när det gäller långsiktiga fiskemetoder och alla barnen känner till hur man gör laddningar för dynamitfiske. Men de vet också att skorpionfiskar är farliga, att muränor bits och att alla hajar äter människor. Så är det med den traditionella vetenskapen. Vissa saker stämmer väl överens med verkligheten medan annat ligger längre från sanningen.
Så bläddrar vi fram till sidan med rockor. Den blåprickiga stingrockan är den som de flesta pekar på. Inte särskilt överraskande då de finns överallt på sandbottnarna i området. På nästa sida finns lite större rockor. ”Enak” säger en av killarna om örnrockan – ”väldigt god”. Men varför pekar de inte på djävulsrockan? Har ni inte den här, frågar jag. Jo, jo det har de. Men äter ni den inte? Barnen ser chockade ut och berättar att djävulsrockan får man inte röra. Det är ”havets farmor” och om man gör henne arg så kan hon sänka en båt eller slita upp ett ankare.
Själv så tycker jag att djävulsrockan är ett av de allra vackraste djuren i havet. Jag kan snorkla i flera timmar med dessa fridfulla djur, eller ligga på lur vid en putsningsstation och vänta på att dessa flygande mattor ska sväva in över huvudet på en. Så barnens mystiska tro på att djävulsrockan faktiskt kan vara en djävul låter jag dem ha i fred. Jag vet nämligen att situationen är väldigt annorlunda i andra delar av Indonesien.
Invånarna i byn Lamalera, som ligger i de östra delarna, hör till Indonesiens traditionella valfångarbyar. De fångar blåvalar och har traditionellt rätt till det, men bara för lokalt behov – detta trots att blåvalen är mycket hotad. Men intresset för valar har minskat de senaste decennierna. Byborna har istället fokuserat på att fånga djävulsrockor. Orsakerna till denna övergång är många. Bland annat tycker den yngre generationen inte att detta är en särskilt bra idé. Det är knappast riskfritt att kasta sig upp på ryggen av en val med en harpun. Rockor däremot är betydligt enklare att fånga. Men det har också skett förändringar när det gäller moderniteter på landsbygden. Alla har numera båtmotorer och den båtfärd som förr kunde ta en vecka, avverkar man numera på en dag. Det finns naturligtvis också en ekonomisk förklaring till det hela. Lamaleras invånare är nämligen handelsmän och vet att djävulsrockor står högt i kurs.
Skinnet från rockorna säljs till läderindustrin i Indonesien, köttet äts lokalt eller säljs och gälarna används som ingredienser inom kinesisk medicin. Och i takt med att hajarna blir allt svårare att hitta så fruktar man att det blir hajens släktingar som får hjälpa till att fylla den eviga soppskålen. Bara i Lamalera fångar man...

Logga in för att se fullständiga artiklar, eller registrera dig om du inte redan har en inloggning på DYK. Båda är här.

Skaffa också prenumeration på DYK tidningen här.

Skaffa dig information, inspiration och upplevelser