NetMag Teaser

Många av innerstadsvraken är lättdykta med bekväm tillgänglighet från land och i regel finns bra parkeringsmöjligheter. Precis som vrak i andra vatten fungerar även Stockholmsvraken som boplatser för marint liv, och det brukar finnas gott om abborrar och en och annan stor lake. Här listar vi några av huvudstadens populäraste innerstadsvrak.

Här listar vi några av huvudstadens populäraste innerstadsvrak.

Läs hela artikeln i NetMag #25...

Jag befinner mig vid Farne Islands. En plats som Sir David Attenborough beskrivit som Storbritanniens största naturupplevelse med vilda djur. Öarna är kända för sina stora kolonier av gråsälar. Med över tusen sälkutar som föds varje år, är det den största kolonin av gråsälar i Storbritannien. Sälarna har dock inte öarna helt för sig själva. Fler än 150 000 häckande par av lunnefåglar, sillgrisslor, silvertärnor och andra sjöfåglar slåss under parningssäsongen om att få plats på någon av de små vackra klippöarna, bara några kilometer utanför den engelska östkusten, strax söder om gränsen till Skottland. Under ytan finns det också gott om liv.

Stenreven och klippväggarna är vackert övervuxna med död mans hand, havsanemoner och andra koralldjur, och överallt finns krabbor och humrar som kikar fram. Om man tittar noggrant, så hittar man också små vackra nakensnäckor. Jag ser stora stim av sej, men också små plattfiskar och simpor som har en imponerande förmåga att kamouflera sig, och de kan vara väldigt svåra att upptäcka.

Hade det inte varit så gott om fisk här, skulle både gråsälar och sjöfåglar förmodligen valt att leva någon annanstans. Det finns också en hel del intressanta och välbevarade vrak att dyka på vid Farne Islands. Under säkerhetsstoppet vid slutet av dyket blir jag helt...
 

Läs hela artikeln i NetMag #24...

Hur länge har klubben funnits?  Klubben grundades den 4 maj 2005.

Hur ser klubbens historia ut? Inga av de gamla medlemmarna som var med i starten finns kvar i klubben. Vi har hört att det var en utbrytargrupp ur Gundsø Dykkerklub.

Var ligger klubben? Klubben ligger i kommunen Egedal, en kommun som inte ligger vid någon kust.

Varifrån kommer medlemmarna? De flesta bor inom Egedals kommun, men vissa kommer också från närliggande kommuner som t.ex. Frederikssund och Roskilde.

Vilka faciliteter erbjuds era medlemmar? Klubben har en egen kompressor, flaskor, ABC-utrustning och gummibåt. Personlig dykutrustning måste medlemmarna själva ordna. Klubben har inte någon dykutrustning för utlåning. Varje fredag har vi tillgång till Ølstykke simhall i två timmar. Klubben har ett rum på en skola med kompressor och klubblokal. I klubben finns flera instruktörer som håller en årlig utbildning i PADI- regi. Dessutom finns det utbildningar i flera olika specialities.

Hur många aktiva dykare har ni? Klubben har omkring 50 medlemmar. Av dessa är cirka 15 aktiva och deltar regelbundet i klubbens utfärder och andra evenemang. Det finns en del som enbart dyker under sommaren, så under sommarsäsongen är deltagarantalet högre än på vintern.

Hur definierar ni en aktiv dykare? En aktiv dykare deltar regelbundet i klubbevenemang och på dykutfärder.

Vad gör ni för att engagera era medlemmar? Vi planerar kvällsdyk, lördag/söndagsdyk, sommarutfärder och weekendresor. Dessutom har vi en julgransplundring i poolen med sång och simning runt julgranen. Vi har också temakvällar med exempelvis service av regulatorer m.m. I år ordnade vi en jullunch för första gången, vilken var väldigt lyckad. Flaskinspektion och gemensam...

Läs hela artikeln i NetMag #24...

Dykning blev ett av mina största intressen efter att jag som vuxen för andra gången avslutat en Open Water kurs. Min son hade ungefär samtidigt blivit certifierad dykare genom sin skola, och jag köpte utrustning till oss båda två. Nu var vi ju utbildade dykare och kunde börja dyka på egen hand!
Det är en vacker junidag och vi är på väg mot Trykkerdammen i Helsingör med fyra kursdyk vardera innanför västen. Jag själv har inte varit här tidigare, men min son gjorde två av sina dyk på kursen här, och vi ser båda fram emot att genomföra vårt första dyk utan instruktör.

DIN eller Yoke
Vi parkerar bilen och får snabbt på oss våtdräkterna, för att därefter förbereda utrustningen. Flaskorna har vi hyrt hos vårt lokala dykcenter, där även våra nyinköpta men begagnade regulatorer nyligen blivit servade. Min son försöker få på första steget på flaskan, men det passar inte. När jag försöker hjälpa till märker jag att vi inte har fått med någon yoke-adapter till flaskorna, så våra kopplingar passar inte. Lyckligtvis är det inte så långt till dykcentret från Trykkerdammen. Efter en halvtimmes biltur har vi fått tag i både adapters och verktyg så att vi kan göra oss klara för att komma i vattnet.
Med utrustningen på ryggen och med nytt mod, går vi över vägen och ner till vattnet. Självklart har jag läst på om dykplatsen och vet att det ska finnas ett vrak på 10–12 meters djup lite norr om platsen där vi går i.

Briefing
Innan vi hoppar i vattnet går vi igenom vår plan, där vi bestämt oss för att simma österut till 10 meters djup, för att sedan fortsätta norrut och förhoppningsvis komma fram till vraket. Vi har med oss en ytboj och en parlina för att undvika att komma ifrån varandra. Vi är redo och ger OK-tecken för att påbörja nedstigningen. Man kan väl knappt kalla det för nedstigning eftersom det bara är två meter djupt, men vi kommer i alla fall under vattnet och simmar österut. Jag kämpar lite med linrullen till bojen på ytan och försöker samtidigt kontrollera min flytkraft. Här finns en massa högt sjögräs som stör min koncentration. Jag kan se att min son också har lite problem med avvägningen. När vi kommer ner till cirka fem meters djup så börjar...
 

Läs hela artikeln i NetMag #24...

Jag har dykt på många ställen i världen. Från tropiska rev på Zanzibar till Islands kalla vatten, men när jag bläddrar igenom min loggbok finns det en plats som dyker upp oftare andra, och det är Knud Rasmussen-statyn. När jag kommit hem från en av mina dykresor utomlands, så är det först efter att jag gjort ett dyk på den här platsen som jag känner att jag också dykmässigt är hemma. Öresunds söta bräckvatten på min tunga, när jag tar regulatorns andrasteg i min mun påminner mig om att jag är hemma igen, på samma sätt som Medelhavets skarpa, salta smak berättar för mig att det är något nytt som väntar.

De flesta dykare i Köpenhamn och dess närområde känner till Knud Rasmussens staty. Vid Strandvejen strax norr om Charlottenlund intill den berömda Bellevue Strand, finns en vacker staty av den danska polarfararen och antropologen Knud Rasmussen som blickar ut över havet. Varför han står och spanar mot Sverige, när han är mest känd för sina resor till Grönland är en bra fråga. Men där står han i alla fall, på en plattform nere vid vattnet, omgärdad av en låg mur. Precis framför statyn finns en öppning i muren med en trappa som leder ner till vattnet. Förutom statyn finns här också en riktigt bra lokal dykplats.

Så varför gillar jag den här platsen? Det faktum att den nästan ligger på min bakgård är en del av förklaringen. Jag har bott i Köpenhamn i mer än 10 år, och mestadels i den norra delen av staden. Det gör att Knud Rasmussen-statyn är en perfekt dykplats för mig. Jag behöver inte åka igenom staden för att komma till Amager Strandpark (något som är väldigt skönt att slippa, speciellt om man vill dyka en lördag morgon eller göra ett kvällsdyk en vardag) och det är inte så långt som till Trykkerdammen vid Helsingør. Jag har gjort många fina dyk på den platsen, och det känns lite som att komma hem när dyker där. Jag gjorde även många av mina Divemaster- och instruktörkursdyk här också.

Nedanför trappan måste man först ta sig över en ganska stenig botten, men som tur är blir det snart tillräckligt djupt så att man inte riskerar att ramla, och det finns en fin sandbotten både norr och söder om trappan om man tar sig lite längre ut. Det är inte speciellt djupt, upp till 5 meter i området där de flesta håller till, men om man tar sig längre ut, och vet i vilken riktning man ska simma, så kan man också hitta...
 

Läs hela artikeln i NetMag #24...

Dykningen i Lembeh Strait är lite som i Röda havet, fast tvärtom. Här är det karga ökenlandskapet på ytan ersatt av frodiga regnskogar och vajande kokospalmer. Under ytan finns dock inga färgglada korallrev, utan här möts man istället av en svartgrå sandbotten som vid första anblicken ser ganska död ut.

Plötsligt stannar min lokala dykguide upp och pekar på någonting med metallpinnen. Jag märker hur min hjärna febrilt söker i det mentala arkivet av undervattensvarelser. Bilder av fiskar, krabbor och nakensnäckor rasslar förbi i jakten på att hitta en match. Det handlar om att hitta rätt form och storlek. Här har varelserna udda former med kamouflering som du knappt trodde var möjligt. Plötsligt stannar karusellen i min hjärnas bildspel. Jag har hittat en match - det är en skeletträka! En märklig varelse som inte är större än en nagel. Den smälter perfekt in mot korallen den sitter på, och därför kunde jag vid en första anblick inte se den. Jag tar det lugnt och börjar processen med att fokusera genom mitt 105mm-objektiv.

Fullservice
Efter de första dyken kommer vi långsamt in i den speciella Lembeh-dykrytmen. De nitroxflaskor som ska användas under dagen analyseras och märks upp på morgonen innan första dyket. Personalen samlar ihop dina prylar och lastar dem på båten. Även kameran tas ombord på båten från sköljtankarna utanför det stora och väl upplysta kamerarummet. I princip behöver du bara gå ombord på båten iförd din våtdräkt och kontrollera utrustningen. Personalen och servicekonceptet är enastående. Allt går som ett välsmort maskineri ackompanjerat av många leenden och skratt.
De flesta dyk börjar under båten på fem meters djup. Efter att ha nått 25-30 meter som den djupaste punkten, simmar man i sicksack upp för den sluttande botten mot båten, samtidigt som man letar efter ovanliga varelser. Alla dyk genomförs i små grupper och Dive Into Lembeh håller en hög nivå när det gäller personal, så det är max tre dykare per guide.
Det finns cirka 50 namngivna dykplatser, och de flesta ligger på fem till tio minuters avstånd med speedboat från utgångspunkten i den norra delen av sundet. Även om dykplatserna ligger nära varandra så är de fortfarande helt olika, när det gäller vad som finns att se. På vissa ställen finns också korallrev, men den typiska Lembeh-dykningen sker på en grå eller svart sandbotten. Efter dyket får du färsk frukt, dricksvatten och en ren handduk. Precis framför resorten har du tillgång till två legendariska dykplatser, Hairball och Aw Shucks. Om du av någon anledning inte vill dyka från en båt, kan du utforska husrevet under en hel vecka utan att tröttna på allt intressant som finns att se.

Skarpa ögon
De lokala guiderna har en fenomenal och nästan övernaturlig förmåga att hitta mikroskopiskt liv i sundet. När de hittar något av intresse, fångar de din uppmärksamhet genom att knacka med två metallpekpinnar mot varandra, eller genom att signalera med en lampa. Den energinivå de använder när de vill göra dig uppmärksam brukar indikera hur pass spektakulärt fyndet är. En nakensnäcka eller en skorpionfisk på botten brukar inte skapa så mycket ståhej, men en blåringad bläckfisk gör det definitiv. Dessa varelser är inte bara sällsynta, utan också extremt svåra att upptäcka, kamouflerade som de är.
När guiderna pekar på någonting, så är det vid första ögonkastet inte alltid uppenbart vad de har sett. Alla som provat på muck-diving tillsammans med dessa skickliga indonesiska guider, har upplevt känslan av att känna sig dum. Vad pekar han på? Vad är det jag inte ser? Ibland måste jag ge upp, och jag bränner av ett par bilder för att göra guiden glad. Detta händer oftast när jag inte har rätt objektiv för just den varelsen han upptäckt. Guiderna skriver ibland artens namn på en skrivskiva, men deras kunskaper inom den latinska taxonomin överskrider ofta mina egna, så det är inte alltid en hjälp.

The small five
Om du är på safari på den afrikanska savannen och har tur så kan du se lejon, giraffer och elefanter. Eller också ser du en zebra och en gnu. Men en sak är säker, om du stannar hemma får du inte se någonting alls. Du måste ta dina chanser. Samma sak gäller när du dyker i Lembeh Strait, där varje dyk är som en safari. Du är alltid på helspänn och redo för vad som helst. På de flesta av dyken kommer du att vara upptagen med att ta bilder och du avslutar dyket först när din nitrox börjar ta slut.
Medan turister på safari strävar efter att få se "The Big Five", kan man beskriva motsvarigheten i Lembeh som "The Small Five". Jag skulle vilja nominera pygmésjöhäst, blåringad bläckfisk, hairy frogfish, mimic octopus och lacy scorpion fish (Rhinopias) som de fem superstjärnorna på makrodykningens himlavalv. På den här resan såg vi de första fyra, men den praktfulla och nyckfulla Rhinopias som brukade vara vanlig i Lembeh har uppenbarligen...

Läs hela artikeln i NetMag #23...

Jag vaknar tidigt i mitt tält vid den lilla orten Beadnell på den engelska östkusten. Dagen innan har jag dykt och fångat hummer tillsammans med två killar från byn. Jag kör nu norrut längs kusten mot staden St Abbs som ligger på den skotska sidan. Paul Crowe som äger dykcentret Dive St Abbs möter mig framför sitt vackra hus, Rockhouse. Han berättar att han delat in dykarna i två grupper och kommer att köra ut med dykbåten fyra gånger, så att vi alla kan få två dyk.

Jag ska ut med den första gruppen, så jag snabbar mig på för att göra klar min undervattenskamera och dra på mig torrdräkten. Dykcentret har ett perfekt läge intill Rockhouse med mindre än en minuts promenad till dykbåten. Här är det mer än fem meters skillnad mellan högt och lågt vatten, och när vi går ombord på dykbåten är det lågvatten så att båten ligger långt ner i förhållande till kajen. Men det är inget problem. Paul lyfter ner alla dykprylarna till båten med en kran och därefter tuffar vi ut ur den lilla hamnen. Vår första dykplats heter Black Carrs och ligger på bara några minuters avstånd från hamnen.

Fisklivet här är verkligen på topp. Jag hinner inte ens komma ner till stenrevet på 23 m djup innan en berggylta simmar fram och nyfiket betraktar mig. Vi ser många av dem under hela dyket och de är absolut inte skygga. På stenrevet finns ett rikligt bestånd av koralldjur som exempelvis död mans hand och havsnejlika. Här finns också solsjöstjärna, vanlig sjöstjärna och stor sjöborre. Vi ser även massor av...

Läs hela artikeln i NetMag #23...

Det är en vacker fredagseftermiddag i augusti, och jag är på väg norrut längs den engelska östkusten på motorväg A1. Några timmar tidigare lämnade jag Manchesters flygplats där jag hyrde en bil. Jag är på väg mot den kända dykplatsen St. Abbs i Skottland, där jag bokat in ett dyk den kommande dagen. Jag kör ner mot vattnet vid den lilla staden Beadnell strax söder om gränsen till Skottland där jag köper en juice i en liten mataffär. Lite längre neråt vägen ser jag två yngre killar som drar på sig sina våtdräkter. Jag går bort för att prata med dem, och när jag berättar att jag också är dykare frågar de om jag vill låna en av deras extraflaskor och hänga med på ett kvällsdyk tillsammans med dem. Naturligtvis vill jag följa med, och lite senare vandrar vi försiktigt fram över de hala stenarna på stranden. Ben och James, som de två dykarna heter, berättar att de är ute efter att fånga några humrar till kvällens grillning. Egentligen är det endast fiskare med speciella tillstånd som får fånga hummer, men dykare har tillstånd att ta en hummer för eget bruk. Vi dyker ner längs en klippvägg där det finns en sandbädd på 10-12 meters djup. Det finns mycket liv bland tången, med bland annat simkrabbor, krabbtaska och vackra nakensnäckor. Vi ser också några humrar, och både Ben och James fångar varsin stor hummer och lägger i sina nätkassar. När vi ligger i fritt vatten finns det också...

Läs hela artikeln i NetMag #22...

Bahamas drottningar
Ett jättekliv och sedan faller vi ner mot sandbotten genom ett turkosblått hav. Det är en vacker dag, vattnet är ginklart och vi dykare tar plats på en bländande vit sandbotten. Redan innan en minut har passerat inser vi alla att Tiger Beach är en dykupplevelse utanför alla normala dykreferenser. Det är mest wow, men också några ups. På 12 meters djup bufflar trettio citronhajar runt omkring oss, och ibland bökar de in sig mellan mig och norrlänningen Sölve. En av citronerna, den med en krok i mungipan, bumpar min kamera titt som tätt, som om den vill göra mig uppmärksam på något. Det är närkontakt av tredje graden.

Jag blickar snett uppåt och ser hur snabbsimmande karibiska revhajar rör sig i mindre grupper, med ett karaktäristiskt zäta på kroppsidan. Då kommer en sköterskehaj målmedvetet simmande från det intilliggande korallrevet. Den tar sikte på min stora välvda domeport på undervattenskameran. Med nosen mot porten kollar hajen in sin spegelbild i flera minuter. Det är komiskt, lite galet, och samtidigt så mycket annat som sker runt omkring oss. Ändå vilar en lugn och trygg stämning över dykplatsen.

Nu anländer Bahamas drottningar. Två stora tigerhajar passerar på avstånd som för att kolla av läget. När de väl hittar luktspåret från Ritchies doftande betestunna byter de riktning och kommer in utan någon som helst tvekan. De dominerar och alla andra hajar anpassar sitt beteende direkt. I min ögonvrå passerar plötsligt en massiv tigrerad hajkropp på armlängds avstånd. Den glider förbi mig över de bländvita sandripplarna som lyser upp hennes ljusa buk. Det är bedårande vackert. Tigerhajen vänder upp och tillbaka in mot mig, och hajhuvudet blir större och större i takt med att hon närmar sig. Den trubbiga nosen är strax ända framme vid kameran, då hon vänder sin enorma kopp i sakta mak mot betestunnan igen. Hon betraktar mig, jag betraktar henne, och det är ett spännande ögonblick jag önskar att alla skulle få uppleva.

Stämningen på topp
Efter första dyket är det rena rama sambastämning runt aktern. Det är lyriska superlativ och snoriga dykare som pratar i mun på varandra. Till och med Nico, en mycket återhållsam dykledare, är riktigt exalterad vilket är ett tydligt tecken på att vi nu har riktigt bra förhållanden. Var det Freckles, Princess, New girl och kanske Notch? Nästan alla tigerhajar här är honor, och stammisarna har sina egna namn. Det är olika bud om hur många tigrar vi hade, men det var helt säkert fem, men några av oss vill gärna tro att det var sju.

Det slår mig vilken glad och brokig samling dykare som samlats på båten, med många olika utgångspunkter. Fotografer, nybörjare, rostiga dykrävar, GoPro-filmare, passionerade dykare, adrenalinsökare, filosofer, ja och så Tammie, en tuff lady från Australien. Anledningarna till att just vi stod där och då var säkert lika många som antalet personer ombord. Men det fanns en tydlig gemensam nämnare. Alla sökte en nära haj-upplevelse långt utöver det vanliga. Man kan lugnt säga att vi precis hade fått det levererat, och det var bara början…
 

Läs hela artikeln i NetMag #22...

Underställ
Om du dyker året runt i våra skandinaviska vatten, så är jag ganska säker på att du äger en torrdräkt, och de flesta torrdräktsdykare använder också ett isolerande underställ. Jag har själv haft ett antal olika underställ. De flesta av dem har tillverkats för ett enda syfte - att fungera som isolerande lager under torrdräkten, och det är ju faktiskt den viktigaste egenskapen. Mina dykande vänner har ibland skrattat åt mig när jag haft på mig mitt underställ, vilket påminner en racingförares overall. Det kanske inte ser ut att tillhöra dykutrustningen, men det har i alla fall hållit mig varm. Tidigare har jag också använt tjocka tvådelade fleeceunderställ och helunderställ som gör att man ser ut som en nallebjörn (ja, jag vet min figur gör sitt också). Jag har även haft underställ som liknat en superhjältes kostym! Utvecklingen för underställ har förändrats från att tillverkas i ett lager av samma tyg och tjocklek till att fokusera mer på de mest utsatta kroppsdelarna, genom att använda olika materialtyper och fler lager på rätt ställen. Det har också blivit mer fokus på kombinationen av funktionalitet och design. Santi Flex360 är en ny typ av underställ, och jag ser fram emot att få testa det.

Vad är det som ingår?
Santi Flex360 levereras i en robust och praktisk tygväska, designad för ändamålet. Väskan har en invändig ficka med dragkedja för exempelvis plånbok eller nycklar.
Själva understället är tvådelat och består av en jacka och en ärmlös overall. Delarna kan köpas separat och kombineras genom de 16 olika storlekarna som finns i herrserien och de 12 storlekarna i Ladies First-serien. Jag har ofta problem med passformen när det gäller standardstorlekar för kläder, men bland de många storlekarna lyckades jag hitta en som passar mig riktigt bra.

Jackan
Då jag för första gången provade jackan så gillade jag den så pass mycket att jag knappt ville ta av mig den!
Jackans rygg består av materialet PrimaLoft® Gold Insulation och på framsidan mikrofiber som hjälper till att behålla kroppsvärmen samtidigt som det andas. På utsidan av ärmarna används Flex360 och längs insidan Flex180. Flex360 är i praktiken ett dubbellager av Flex180, vilket innebär att ärmarna har mer isolering på utsidan och blir därmed lite tjockare. För att skapa optimal flexibilitet används Flex180 vid armbågarna. Vid handlederna sitter lite längre muddar med hål för tummarna. Jackan är vindtät, tack vare det yttre lagret av mjuk polyester som även är vattenavvisande. Materialvalet gör att jackan torkar snabbt om den skulle bli våt, och den isolerar fortfarande värmen även om du skulle få vatten i dräkten.
Det finns två mjuka sidofickor med Polar fleece och två likadana innerfickor. På bröstet finns en ficka med två fack som är försedd med en dragkedja. Jackan har en vanlig dragkedja framtill.
Halskragen på jackan är fodrad med Polar fleece som...
 

Läs hela artikeln i NetMag #21...

Alla råd gäller inte dyksäkerhet med regler och riktlinjer. Snarare handlar de om grundläggande principer som varje dykare bör känna till. Personalen på DAN har satt ihop en samling tips för sund dykning baserade på deras insikter. De representerar tillsammans många år av erfarenhet.

Minnesramsan ”SAFE DIVE”
Har du hållit på med dykning länge? Har du nyligen lärt dig dyka? Oavsett hur erfaren du är så har du en massa saker att hålla i minnet. Du kan börja med att komma ihåg minnesramsan ”SAFE DIVE” (säker dykning):

• Självständighet
• Attityd
• Form
• Erfarenhet
• Dykskicklighet
• Insikter
• Variation
• Engagemang

S – Ha koll på dig själv och din utrustning
Vårda utrustningen
Håll alla prylar välvårdade och i toppskick. Låt en kvalificerad servicetekniker göra service på det du inte klarar själv. Du får hjälp i dykbutiker och på dykcenter. Skruva och meka inte med sådant du inte förstår dig på.

Kolla att allt är med
Använd alltid en checklista när du packar utrustningen inför en dykutfärd. Ibland händer det ändå att du kommer till dykplatsen och saknar någon viktig detalj. Går det då att hyra, köpa eller låna en liknande? Om inte – avstå från dyket. Checklistan minskar också risken att du inte får med dig allt tillbaka hem.

Var välklädd
Du måste se till att ha med all den utrustning som krävs för den typ av dyk du ska göra. Utrustningen ska vara rätt konfigurerad. Undvik sådant som ger motstånd i vattnet eller som kan fastna i koraller, klipputsprång eller vrakdelar...

 

Läs hela artikeln i NetMag #21...

Tryckfallssjuka beror på uppkomsten av kvävebubblor i blodomloppet och kroppsvävnaden. Vanlig luft består av 21% syre, 78% kväve och olika andra gaser. När kroppen befinner sig under tryck ökar också kvävets partialtryck. Det ökade kvävepartialtrycket i andningsluften innebär att kvävekoncentrationen i kroppsvävnaden ökar. När trycket sedan faller (under uppstigning efter ett dyk) kommer också kvävets partialtryck att minska. Tryckfallet gör att kvävet i kroppens vävnad börjar lämna kroppen i form av bubblor genom blodomloppet och lungorna. Dessa bubblor kan orsaka smärta, i synnerhet runt de stora lederna, men kan även påverka nervsystemet med nedsatt muskelstyrka, kvävningskänsla, medvetslöshet och cirkulationssvikt som kan leda till döden. Tryckfallssjuka kan delas upp i två typer, mild typ I och mer allvarlig typ II. Övervikt, dålig kondition och hög ålder är påverkar risken för tryckfallssjuka.
Symtomen på tryckfallssjuka varierar eftersom kvävebubblor kan bildas i olika delar av kroppen. Närmare 50 procent drabbas av symtom inom en timme efter dyket, 90 procent inom sex timmar och 98 procent inom de första 24 timmarna. I praktiken betyder det att symptom som inträffar senare än 24 timmar efter dyket sannolikt inte är relaterat till tryckfallssjuka. Ett undantag kan vara om dykaren flugit eller kört i bergsområden. Det låga trycket kan...

Läs hela artikeln i NetMag #21...

Enligt rapporterna var den åkomman vanligare hos dykare som behandlats mot tryckfallssjuka än hos andra dykare. Skillnaden var påtaglig. Ungefär 66 procent av dykarna med tryckfallssjuka hade PFO. I kontrollgruppen (de som inte drabbats) var det bara 20 procent.

Trång förbindelse
PFO är ingen sjukdom. Faktum är att mellan 25 och 30 procent av alla människor har detta, så det är alltså långt ifrån sällsynt. Det är faktiskt en av de få saker som påminner oss om livet före födseln. PFO är en smal och trång förbindelse mellan hjärtats högra och vänstra sida. Öppningen är mycket större medan vi ligger kvar i livmodern. Hos fostret kanaliseras nästan 80 procent av blodet genom förbindelsen från vensidan till artärsidan i blodomloppet. Därigenom kan blodet ”smita förbi” lungorna. I livmodern innehåller lungorna ju ingen gas för att syresätta blodet.
Under fosterlivet har lungorna självklart ingen funktion. Andningsrörelser skulle bara få vatten att skvalpa fram och tillbaka. All syretillförsel och annat gasutbyte sker i stället i moderkakan. Syresatt blod flödar till kroppens centrala ven och anländer till hjärtat på dess högra venösa sida. Därifrån vore det ju onödigt om blodet tog en lång omväg genom lungornas vävnader. I stället flyter det genom Foramen Ovale direkt till artärsidan och pumpas rakt ut i kroppspulsådern för vidare transport till hjärnan och andra livsviktiga organ.

Dask i baken
Kommer du ihåg vad som hände precis när du var nyfödd? Läkaren eller barnmorskan gav dig en rejäl dask på rumpan. Du skrek högt av ilska och förtrytelse – eller hur? Nej – de var inte elaka. Dasken fick dig att dra ett riktigt djupt andetag. Alveolerna i dina lungor spändes ut och fylldes med frisk luft. Och inte bara luft, utan även blod i alveolernas väggar. Vid inandningen sjunker trycket drastiskt i lungartären. Venöst blod bokstavligen sugs in i lungornas blodomlopp. Detta får trycket i den högra hjärthalvan att sjunka under det tryck som råder på vänstra sidan. Foramen Ovale är byggt som en backventil. Inom några timmar eller dagar har öppningen växt ihop och hålet försvinner – utom hos ungefär en fjärdedel av mänskligheten. De har kvar en smal och trång kanal mellan hjärtats bägge förmak. Hos vuxna kallas den kanalen Patent Foramen Ovale eller PFO. I det normala livet på land har ett PFO knappast någon betydelse alls. Det spelar inte någon roll för förmågan att träna och idrotta. Det påverkar inte det allmänna hälsotillståndet, men det utgör en möjlig genväg genom hjärtat från vensidan till artärsidan.

Öppet Foramen
Tillbaka till resonemanget i de medicinska rapporterna. Där funderade man på vad som kan hända om dykaren har bubblor i venernas blod. Bubblorna skulle kunna smita genom ett öppet Foramen Ovale till hjärtats artärsida. Då löper dykaren högre risk att bubblorna orsakar tryckfallssjuka. Därför borde PFO anses vara en riskfaktor för tryckfallssjuka.
DAN Europe har uppmärksammat problemet och det finns en hypotes. När allt kommer omkring har ju hela 25 till 30 procent av alla dykare PFO. Uppenbarligen löper inte samtliga av dessa en oacceptabelt hög risk att drabbas av tryckfallssjuka! Vi påbörjade ett antal studier i ämnet och ville titta närmare på fenomenet. Hur stora risker innebär PFO för dykare?
Första studien publicerades 1998. Där bekräftades att PFO verkligen kan vara orsaken bakom så kallad ”oförtjänt” tryckfallssjuka. Dykaren drabbades alltså efter att ha hållit sig helt till accepterade regler för dekompression – antingen enligt tabeller eller dykdator. Vi använde en standardmetod för att med ultraljud undersöka hjärtat (ekokardiografi via matstrupen). Dykare som drabbats av tryckfallssjuka jämfördes med liknande försökspersoner som aldrig råkat ut för det.

Tydligt samband
Rapportens slutsats blev att fallen av ”oförtjänt” tryckfallssjuka faktiskt hade samband med förekomsten av (ett stort) PFO i 80 procent av fallen. Då kom symptomen från hjärnan, ögonen, öronen eller balansorganen. Å andra sidan tycktes andra typer av tryckfallssjuka inte ha något samband med...

Läs hela artikeln i NetMag #21...

Gillar du choklad?
När jag fick den frågan av min vän satt vi och drack kaffe tillsammans, och jag förväntade mig att han skulle bjuda mig på en chokladbit. I stället började han knappa på sin mobil och visade mig en kartbild med några små öar strax ovanför ekvatorn. Han berättade om São Tomé och Principe och om dykning vid ekvatorn. Chocolate Islands blev ett av våra stora samtalsämnen, och vi började planera för en dykresa till detta avlägsna hörn av världen.

Med stor entusiasm börjar jag läsa om detta ovanliga och lite otillgängliga resmål. Bland det första jag får veta är att São Tomé och Príncipe har en lång historia av sockerodling tack vare den näringsrika vulkaniska jorden och närheten till ekvatorn. Även kaffe och kakao odlas här, och 1908 blev São Tomé världens största producent av kakao, som fortfarande är landets viktigaste gröda. São Tomé och Príncipe är det näst minsta afrikanska landet efter Seychellerna. Det är även det minsta landet i världen där det talas portugisiska. Blandningen av det afrikanska och portugisiska arvet märks tydligt i bland annat kultur och musik.

Om du själv rest till någon avlägsen destination, så vet du att det vanligtvis börjar med att man efter en lång flygning landar mitt i natten. Eventuellt med en transfer eller mellanlandning på vägen dit. Så var det också den här gången. Flyget går från Lissabon med ett 40 minuters stopp i Accra och jag anländer sent på kvällen.

Jag går mot terminalbyggnaden på São Tomé Airport och försöker vänja mig vid mörkret. Några passagerare tar en selfie med flygplatsen i bakgrunden och blir då jagade av en säkerhetsvakt som ber dem radera bilderna. Vakten verkar ha fullt upp med att själv hålla koll på alla passagerare.

Med en ny ankomststämpel i mitt pass kommer jag fram till en svagt upplyst parkeringsplats framför ankomsthallen. Jag stuvar in mina väskor i en transferbuss och åker genom mörkret längs en väg som leder mot huvudstaden. Jag ska träffa resten av gänget, ta en kall öl och hinna sova lite, innan vi tidigt på morgonen drar vidare till den södra delen av ön för att hinna med en båt.

Rulla på Rolas
Där sitter jag och klamrar mig fast på en bänk i en sliten träbåt på väg mot en liten prick borta vid horisonten. Plötsligt bländas jag av solstrålar som reflekteras från något som ser ut som en flytande hög med skräp. Jag lutar mig över styrbordssidan, och när jag kommer närmare ser jag att det är en pirogue - en liten fiskebåt som tappert seglar på öppet hav i Guineabukten. Jag möts av ett vänligt leende från en fiskare som vinkar till mig, medan han halar seglen som är gjorda av plastpåsar och folie. Pricken vid horisonten är nu så pass nära, att jag ser att det är en ö med en dramatisk kust och en tät mur av vajande palmer. Jag är nära ekvatorn, söder om São Tomé och Príncipe på väg mot Rolas Island. Det är varmt och jag bara väntar på att få hoppa i och dyka…

Båten avgick från den södra delen av huvudön som heter Ponta Da Baleia, där den lilla piren används av båtar till Rolas Island. Det blir flera stopp på vägen för att ta bilder av frodiga regnskogar, tysta stränder och mäktiga vulkaniska berg som dominerar landskapet.

Medan vår båt närmar sig ön, får jag känslan av äventyr. Utsikten är helt fantastisk och är som hämtad ur Jurassic Park eller en Tarzanfilm. Jag ser framför mig en expedition med upptäcktsresande, koffertar, khakikläder och korkhjälmar. Det riktiga Afrika, tänker jag samtidigt som vi lägger till vid en...

 

Läs hela artikeln i NetMag #20...

I den lokala kulturen är sköldpaddan en symbol för mod, och det finns en fras på Forro Creole (ett lokalt språk som härstammar från portugisiskan) "cloçon tataluga", som refererar till en orädd person.
Tyvärr är sköldpaddorna fortfarande populära som extra matförråd, och av skalen från karettsköldpaddor tillverkar man produkter såsom armband, hårspännen, kammar och askar. São Tomé och Principe är medlem av både CITES (Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora) och CMS (Convention on the Conservation of Migratory Species of Wild Animals), men det finns ett ständigt behov av att öka medvetenheten för att skydda arterna. Numera ser man ingen försäljning av hela sköldpaddor, vilket var vanligt i början av 1990-talet. Sköldpaddskött, ägg och hantverk säljs dock fortfarande öppet på São Tomés marknader. Ett sätt att påverka handeln är att vägra att köpa sköldpaddshantverk och berätta för försäljarna varför.
Det finns bra information om sköldpaddor och de insatser som görs för att skydda dem på museet i São Tomé.

Tatô-programmet startades för att skydda havssköldpaddorna i São Tomé och Príncipe på initiativ av den lokala icke-statliga organisationen MARAPA (havsmiljö och småskaligt fiske). Organisationen övervakar häckningsplatserna på São Tomés stränder mellan september och april. Man följer även upp kläckningen och informerar allmänheten om vikten av att bevara havssköldpaddor. Under 2012 gick MARAPA och Praia Inhame Ecolodge samman för att möjliggöra genomförandet av Tatô-programmet på stränderna i Cabana och Inhame i Porto Alegre i Caué-distriktet. Här kan du göra ett besök för att lära dig om deras arbete för att skydda dessa vackra djur. Om du vill stödja initiativet eller gå med i "turtle patrol", så kontakta Praia Inhame Ecolodge direkt för att få information om deras aktiviteter och program.

Sköldpaddsarter vid São Tomé och Principe.
Grön havssköldpadda (Chelonia mydas)
Bevarandestatus: Hotad (IUCN rödlistad bland hotade arter)
Vikt: upp till 230 kg.
Den är utbredd i alla tropiska och subtropiska hav runt om i världen. De största populationerna finns i Atlanten och Stilla havet, men de förekommer också i Indiska oceanen.
Dess ryggsköld är ca 120 cm lång och gröngrå i färgen med enstaka olivbruna, gula eller mörka streck och fläckar. Den är kupolformad framtill och plattare ut mot ryggen. De övre delarna av den gröna havssköldpaddans lilla rundade huvud är grönaktiga eller gula. Dess undersida är gulvit och den har bara en synlig klo på varje simfena.
Dess föda består av växter såsom sjögräs och alger.
Den föredrar att lägga sina ägg på stränder med tjock vegetation och en svag sluttning ner mot vattnet. Den gröna havssköldpaddan har ett väl utvecklat sinne för...
 

Läs hela artikeln i NetMag #20...

10 augusti Rummu, Estland.

När jag vaknar är vädret perfekt i Tallinn. Jag tar en morgonpromenad längs kullerstensgatorna och beundrar de gamla byggnaderna i Estlands huvudstad, innan jag beger mig till dykbutiken "Barrakuuda Sukeldumisklubi".

Dykinstruktören Rasmus Lehe tar emot mig, och när vi strax därefter sitter i bilen på väg till Rummu, 40 kilometer väster om Tallinn, berättar han lite om den speciella dykplatsen vi är på väg till.

Vi ska dyka vid ett gammalt fängelse från Sovjettiden. År 1938 började man bryta kalksten vid Rummu i norra Estland, och 1945 lät Stalin bygga ett Gulag-fängelse intill. När Sovjetunionen 1991 kollapsade, och Estland blev självständigt, stoppades gruvverksamheten, och plötsligt var det ingen som längre betalade elräkningen i kalkstensbrottet. Elbolaget stängde av elförsörjningen och därmed stannade pumparna som hade hållit delar av fängelset och stenbrottet torra.

Som ett resultat av detta steg grundvattnet och bildade en sjö, så att stenbrottet och delar av fängelset nu ligger under vatten. Många av maskinerna, som användes för verksamheten och flera byggnader, är fortfarande intakta på botten av sjön. Dykbåten består av en flytande plattform med en liten utombordsmotor. Den är inte snabb, men är enormt stor och väldigt bekväm med gott om plats för alla dykare. Jag ska dyka tillsammans med Marta från Polen, som också är dykinstruktör. Från plattformen kan vi på stranden av sjön se delar av fängelset med bland annat de gamla vakttornen. Fängelsemuren går...
 

Läs hela artikeln i NetMag #20...

Det är 18 år sedan jag första gången besökte Brothers Islands, som ligger långt från land, där den enda möjligheten att komma dit är via liveaboard. Mycket har förändrats sedan dess, både vad gäller standarden på de fartyg som opererar i Egypten och även mina färdigheter som dykare och fotograf. Efter det första besöket 2000 skrev jag en av mina första artiklar för DYK, men jag var tvungen att låna bilder från andra fotografer, eftersom jag själv inte ens hade börjat med fotografering under vattnet. Fartyget var knappt sjödugligt och inte heller särskilt bekvämt. Det blåste fruktansvärt under hela resan, så det var inte en speciellt trevlig upplevelse att vara ombord - det var faktiskt bäst att vara under vattnet. Det blåste så mycket att båten gungade även när den låg förtöjd i skydd av revet, så flera av gästerna var permanent sjösjuka under de tre eller fyra dagar vi var ute vid Brothers.
Jag kommer fortfarande ihåg det första dyket på Numidia, där jag såg en hammarhaj för första gången, medan vi klamrade oss fast vid vraket i den starka strömmen. Numidia fortsätter ner till ett djup av över 80 meter, men teknisk dykning i Röda havet var inte utvecklad på den tiden. Nitrox var knappt tillgängligt, så det var gammal hederlig luftdykning med enkelflaska som användes. Det har som sagt hänt en hel del sedan dess....

De nordligaste av Egypten offshore-rev är de legendariska Brothers Islands, eller El Akhawein, som de kallas på arabiska. De två bröderna ligger cirka 200 km söder om Ras Mohammad eller 150 km sydost om Hurghada, vilket motsvarar åtta till nio timmars kryssning i bra väder. Bröderna ligger bara femton minuter med båt från varandra och består av vulkaniska branta väggar som reser sig från djupet. Deras läge i ett område som i övrigt är omgivet av djupt vatten har under åren utgjort en fara för fartygstrafiken genom Röda havet. Därför har en 32 meter hög fyr uppförts på Big Brother. Tornet byggdes av britterna 1883 och renoverades 1993. Fyren förvaltas idag av den egyptiska flottan, och under ytintervallet mellan dyken är det möjligt att besöka tornet och köpa en Brothers Islands T-shirt.
Öarnas isolerade läge gör dem helt unika, och många dykare anser att de är en av Röda havets höjdpunkter. Deras avlägsna läge är också en nackdel. Det är långt till land för att få hjälp om något skulle gå galet, så konservativ dykning rekommenderas. Nattdykning är inte tillåtet, och dykningen här kan vara utmanande - även om det sker på sportdykardjup. Du bör vara bekväm med dykning i ström, och användning av SMB är en absolut nödvändighet.

Fyren på Big Brother har varnat skeppstrafiken i över 100 år, men några olycksaliga fartyg har trots det gått på revet mitt i Röda havet.

Vi reser ut mot öarna under natten i relativt hårt väder, så det blir en något gungig resa. Jag kliver ut på däck strax innan solen går upp, nyfiken på var vi är och hur vinden påverkar förhållandena. Om vågorna är alltför höga, kan det bli något riskabelt att besöka vraken på den norra sidan av Big Brother. Under svåra väderförhållanden kan det bli problematiskt att ta sig upp i gummibåten om något skulle gå fel. Det ser någorlunda bra ut den här dagen.
De flesta dykare som använder nitrox och singelflaska är begränsade till ett maxdjup på drygt 30 meter. Det räcker för att utforska de grundare delarna av de två vraken Aida och Numidia som ligger vid den norra spetsen av ön.
Red Sea Explorers är specialister på scooterdyk, och en av deras dragplåster på deras nordliga rutt är den legendariska “fyra vrak på ett dyk” vid Abu Nuhas, där det är möjligt att besöka vraken Kimon M, Chrisoula K, Carnatic och Giannis D på ett och samma dyk.
På Big Brother kan du göra ett annat superdyk med två vrak på menyn. Det är ett sådant dyk vi har planerat att göra idag.

Två i ett
Efter att ha undersökt och fotograferat Aida med ett genomsnittligt djup på cirka 60 meter, sätter vi kurs mot Numidia. Efter cirka fem minuter med gasen i botten på scootern passerar vi de stora tåghjulen som fallit av Numidias däck när hon gick på grund, och vi spanar ner mot aktern på vraket. Numidia visar sig från sin bästa sida idag, med en sikt som är nästan oändlig. Michel och jag låter oss sjunka ner över kanten av den majestätiska aktern och fotograferar Faisal, som rutinerat poserar ovanför. Jag har gjort detta och andra liknande dyk så ofta med Faisal så att vi nästan kommunicerar telepatiskt med varandra. Han placerar sig instinktivt på de rätta ställena, vilket är viktigt eftersom vi vill använda vår tid på 80 meters djup så effektivt som möjligt. Snart börjar vi långsamt flytta oss uppåt längs...
 

Läs hela artikeln i NetMag #19...

Det är sällan man åstadkommer några revolutionerande förbättringar genom att byta ut delar av den traditionella dykutrustningen. De få undantagen är de som är baserade på bits och bytes, vilka ständigt uppdateras. Jag använder till exempel fortfarande ett par gummifenor av en typ som introducerades på 1960-talet, men när det gäller digitala instrument på min handled, så har jag hunnit avverka över 15 olika generationer under min karriär som dykare. Deepblu COSMIQ+ påstår sig vara ”Next Innovation in Dive Computing”, men lever de upp till detta påstående?

Världen omkring oss påverkas av fyra större teknikområden: social, mobile, analytics och cloud (SMAC). När dessa tekniker samverkar blir effekten ännu större, och det är då revolutionerande tjänster kan skapas. Företag som Netflix, Uber, Airbnb, Tesla, Amazon och de flesta sociala medieplattformar rider på vågen av dessa fyra trender.
Deepblu COSMIQ+ är en dykdator med en solid integration av sociala medier. Den använder lagring i molnet, vilket möjliggör analys av stora datamängder och utnyttjar mobilteknik. Det är med andra ord en SMAC-dykdator! Det finns ytterligare en anledning att titta närmare på dess potential. Datorn passar nämligen väl in i en annan stor trend - Wearables. Vi mäter, delar och analyserar våra egna biologiska data, såsom sömnkvalitet, puls och hur många steg vi tar varje dag. Många bär enheter som FitBits, smartwatches och pulsmätare på sina handleder för att samla in data om dagliga aktiviteter. COSMIQ+ är alltså en produkt av sin tid. Det här är dock inga nyheter. Andra dykdatorer erbjuder liknande funktioner, men inte lika enkelt och elegant som COSMIQ+. De första implementationerna av en ny teknik är inte alltid så lyckade. Det gjordes många misslyckade försök att lansera MP3-spelare innan Steve Jobs, genom introduktionen av den första Apple iPod, visade hur det skulle göras. Det är för tidigt att förutsäga om Deepblu COSMIQ+ har lyckats med konceptet. När detta skrivs så är produkten tillfälligt slutsåld, så det ser redan ut att vara en framgångsrik produkt.
Kanske är det så att COSMIQ+ blir dykvärldens iPod.

Unboxing
Enheten kommer i ett snyggt etui med blixtlås och med en speciell USB-laddningskabel,
två skärmskydd och en liten manual. Paketet innehåller också en bit bungee och ett så kallat NATO-armband. Den fysiska utformningen av det överraskande lilla och lätta glasfiberförstärkta polykarbonathuset har ett signifikant designfel. Undersidan är helt platt, vilket innebär att datorn bara sitter bekvämt ovanpå handleden. Om du försöker vinkla den åt något håll, för att lättare kunna se skärmen utan att vrida armen, kommer den att glida tillbaka till ovansidan av handleden. En rundad undersida skulle ha varit bättre. Problemet förstärks av det faktum att det är en glänsande yta på displayen som kräver en specifik synvinkel. Speciellt om du har andra instrument på samma arm, kan det vara irriterande eftersom du inte kan placera den på ett sådant sätt så att alla instrument snabbt kan avläsas.
NATO-armbandet är ett coolt tillbehör i arméutförande av ballistiskt nylon med två metallspännen och ett kardborreband. Jag tyckte att det var lite svårt att få fast armbandet på handleden. Med kalla fingrar och tjocka handskar skulle jag snabbt tappa tålamodet. NATO-armbandet kan också konfigureras på ett sätt så att det kan hängas i en D-ring på din BCD eller i en ficka om du använder datorn som backup.
Som tur är skickar tillverkaren också med...
 

Läs hela artikeln i NetMag #19...

Ungefär en sjättedel av världens befolkning kan idag beskrivas som överviktiga. Det talas om fetma som en global epidemi tillsammans med en explosion av livsstilssjukdomar. Vi sitter stilla för mycket och har i regel gjort det så bekvämt för oss, så att vi nästan inte behöver lyfta ett finger. Men våra kroppar är faktiskt anpassade för fysiskt arbete, eller åtminstone att användas mycket mer. Vi är väl medvetna om det, så det beror inte på okunnighet. Vi blir ständigt översköljda av information och kampanjer, där budskapet om en friskare och mer aktiv livsstil trummas ut. Om vi slår på vår TV så är sannolikheten stor att det visas någon dokusåpa om att gå ner i vikt, eller att förändra sin livsstil. Därför är det knappast nödvändigt att behöva upprepa alla goda skäl till att man bör äta hälsosam mat, sluta röka och motionera mer. Om du mot förmodan inte skulle känna till detta, så har du antingen bott på en öde ö de senaste 25 åren, eller så har du kanske ignorerat informationen. Vi vill inte slösa bort din tid med flera förmaningar eller peka finger, utan istället fokusera på behovet av träning utifrån en dykares perspektiv.
Om du ännu inte sysslar med någon form av motion, så kan förhoppningsvis den här artikeln hjälpa till att motivera dig, för att röra dig lite mer och uppnå dina mål. Om du redan tränar regelbundet, kan vi förhoppningsvis inspirera dig till att öka dina ansträngningar, så att du tar dykperspektivet med dig i din dagliga träning.

Train hard, dive easy
Till skillnad från exempelvis yrkesdykare eller dykare inom kustjägarkompaniet, kan vi sportdykare välja tid och plats när vi dyker. Om det är hårt väder, eller om vi inte känner oss på topp, kan vi välja att stå över ett dyk. Vi bestämmer själva. Denna valfrihet innebär att vi sportdykare inte ställs inför samma fysiska krav som professionella dykare. Vi behöver nödvändigtvis inte samma fysik som en elitsoldat eller en olympisk idrottare.
Dykning är i huvudsak en avkopplande aktivitet. Det handlar om att njuta av viktlösheten med en långsam och rytmisk andning. Under dyket ska du varva ner och vara koncentrerad, fokuserad med koll på omgivningen, men aldrig ansträngd eller andfådd. Dykning är inte cardioträning. Många erfarna dykare brukar hävda att de med sin rutin, vattenvana och låga luftförbrukning inte behöver vara i speciellt god form. Men sådana uttalanden avslöjar en brist på förståelse för hur deras hjärtan och lungor arbetar när de dyker. Det handlar inte bara om låg luftförbrukning, utan det finns fler faktorer som påverkar oss.
Allt som händer i naturen präglas av ett visst mått av oförutsägbarhet. Villkoren kan snabbt förändras och oväntade situationer kan uppstå. Varje dyk kräver någon form av ansträngning, och vi underskattar ofta hur intensivt kroppen faktiskt arbetar när vi dyker. Viktlösheten, vattnets kylande effekt och den ofta avslappnade känslan innebär att vi inte upplever den fysiska delen av ett dyk som särskilt ansträngande. Jag har testat att dyka med hjärtfrekvensmätare, och även när jag kände mig som mest avslappnad, var min hjärtfrekvens betydligt högre än jag hade förväntat mig.
Dykning är alltså inte en fysiskt krävande tävlingssport som får dig att svettas. Det finns inte tillräckligt med träning i själva i dykningen, så det räcker inte med att dyka för att hålla sig i form. Din fysiska träning måste därför ske när du inte dyker, för att därigenom förbättra din kondition och dyka säkrare. Genom en liten omskrivning av det brittiska SAS-elitförbandets motto: Train hard, fight easy, skulle man kunna säga: träna hårt, dyk lugnt.

Ny motor
Föreställ dig att du kan få din bil uppgraderad med en ny motor som har både fler hästkrafter och som kan köra längre per liter bränsle. Det är faktiskt vad som händer när du kommer i bättre form! När vi går omkring på landbacken så tänker vi sällan på hur mycket luft vi förbrukar. Men när vi dyker blir det plötsligt väldigt konkret för oss. Den totala mängden gas som vi tar med oss i flaskorna räcker olika länge, beroende på hur effektivt vårt cirkulationssystem fungerar. Det finns ett direkt samband mellan din form och din luftförbrukning.
När du är i bättre form blir din andning djupare och långsammare - även när du är i vila. Din lungvävnad blir också mer flexibel och elastisk. Dessutom ökar antalet alveoler i lungorna så att blodet får mer syre för varje inandning. Förändringarna kan spåras hela vägen ner till cellnivån, där de olika biokemiska processerna förbättras.
En vältränad dykare kan därmed utföra mer arbete på varje andetag och använder mindre syre för att utföra samma jobb som en dykare i sämre form. Dessutom finns det flera studier som visar på att regelbunden motion ger ett bättre skydd mot tryckrelaterade skador och minskar risken för tryckfallssjuka. En vältränad dykare verkar ha bättre förmåga att vädra ut överskottet av kväve.

Lär känna dig själv
Panik har ofta spelat en större eller mindre roll i de flesta dykolyckor. Antingen så har paniken i sig orsakat olyckan, eller också har den förhindrat en förnuftig hantering av problemet. Panik är nära besläktad med andningen. En långsam, djup och medvetet kontrollerad andning förebygger panik, medan en andfådd dykare med snabb och ytlig andning lätt kan förlora kontrollen och hamna i panik.
Emotionella impulser från hjärnan kan få kroppen att reagera med ökad hjärt- och andningsfrekvens. Känslor som ångest, ilska, panik och även kärlek får vår puls att öka. I en skarp situation, då en dykare upplever fara, ökar hjärt- och andningsfrekvensen. Detta gör att hjärnan tolkar faran som mer allvarlig, vilket ökar puls och andning ytterligare i en negativ spiral. Ju mer välutbildad du är, desto högre blir din tröskel till paniken, eftersom du kan hantera större fysiska utmaningar utan att bli andfådd. Samtidigt är det så att en vältränad dykare återfår kontrollen efter en kortare ansträngning. Ett av de tydligaste tecknen på god kondition är att pulsen sjunker snabbare efter ansträngning.
Tuffa fysiska träningspass, som exempelvis intervallträning i samband med spinning eller löpning, kommer oundvikligen få dig att lära känna dig själv bättre. När du provat på hur det känns att ligga nära din maxpuls eller att köra så hårt så att du hamnar över din syregräns under en längre tid, så kommer du att få en ny självinsikt. Du kommer då även att få några värdefulla verktyg för att hålla paniken på avstånd. Här handlar det dock om relativt avancerad träning, som du inte bör kasta dig in i utan tidigare erfarenhet eller vägledning från en bra instruktör.
Det viktiga är att du hittar en träningsform som...
 

Läs hela artikeln i NetMag #18...

Under 2015 tog han även en introduktionskurs i fridykning, för att förbättra sin förmåga att hålla andan i samband med UV-jakt. Det gav mersmak, och han fastnade snabbt för sporten. Steffen började träna i Köpenhamns fridykarklubb, och 2016 ställde han upp i de danska mästerskapen för fridykning i pool, som hölls i Kalundborg. Det var ett mästerskap som han själv var med och arrangerade, och han nådde totalt en sjundeplats. Följande år 2017, var det i Århus som DM gick av stapeln, och där knep han en sjätteplats. Steffen har för tillfället tagit paus från tävlandet i fridykning eftersom han ska bli pappa, och han har flyttat ut på landet med sin flickvän, där de renoverar ett gammalt hus. Han har dock fortfarande ambitioner att återuppta träningen för att sätta nya mål. Genom sitt företag Focus Breathing planerar Steffen att kombinera andningstekniker från fridykningen med det han lär sig från sina studier, för att bli tränare och psykoterapeut. Han säger att det är enormt effektivt för exempelvis motverka stress och ångest. "När man ligger helt stilla i varmt vatten och håller andan, uppträder ett lugn och en avspänning där du känner din egen kropp på ett annorlunda sätt. Förra året höll jag en prova-på-kurs, med syfte att ge kursdeltagarna den här upplevelsen, för att de ska kunna lära känna sig själva. Jag fick väldigt mycket positiv feedback från kursdeltagarna, och just nu jobbar jag med att hitta ett format på utbildningen som även kan användas på land...Läs hela artikeln i NetMag #18...

På väg norrut
Vi glider fram i vår hyrbil på highway 23, som följer Lake Hurons kustlinje norrut. Färden går genom sömniga småstäder och förbi oändliga rader av sommarhus utefter stränderna. Det är nu två dagar sedan jag och min bror lämnade Sverige för att via Reykjavik och Toronto ta oss vidare över gränsen till USA. Vi har redan hunnit få en glimt av både Kanada och USA efter att ha stannat vid Niagarafallen. Vi är nu på väg mot Mackinaw City, där vi ska möta upp med ett antal andra dykare och stanna i fem nätter. Jag svänger höger och följer en mindre väg ner till en gammal fyr, för ett sista stopp innan vi anländer till vår slutdestination. Redan här blir vi påminda om alla de vrak som finns i området, då vi får syn på några spant och en fartygsbotten som ligger alldeles i strandkanten. Platsen kallas 40 Mile Point Lighthouse och är numera ett museum, där man kan besöka fyren och dess omgivande byggnader från 1800-talet. Här finns också en del vrakgods och modeller från flera av vraken som vi ska dyka på den kommande veckan. Ett hundratal meter utanför stranden ligger ytterligare ett vrak på snorklingsdjup, men vi hinner inte stanna kvar för att undersöka det. Istället blir det en guidad tur genom den gamla fyrvaktarbostaden och själva fyrtornet, där även det stora prismat sitter kvar. Vi drar vidare några mil norrut och anländer snart till Mackinaw City, där vi checkar in på vårt hotell. Rummet känns lite sunkigt och har en enkel standard, men läget är fint på själva stranden med utsikt över Lake Huron och Mackinacbron i bakgrunden.

Möte med Becky Kagan Schott
Efter att vi ställt in våra saker på hotellrummet, möter vi resten av gruppen på stranden, där några i sällskapet gör ett testdyk för att kontrollera sin utrustning. Här möter vi även Becky Kagan Schott som arrangerat resan och som ska leda vår dykexpedition omkring Mackinacsundet. Trots att Becky bara är strax över 30 år så är hon en mycket erfaren dykare, instruktör, filmproducent och fotograf. Som teknisk dykare med passion för djupa vrak och extrema grottdyk, har hon genom sitt produktionsbolag Liquid Productions arbetat för bland annat National Geographic, Discovery Channel och BBC och har tillsammans med sin make Dave, som också är med på vår resa, belönats med fyra Emmys.
Becky berättar om planen för veckan, innan vi tillsammans beger oss till en närliggande restaurang för en gemensam middag med gruppen.
Mackinaw City är en turistmagnet som drar många besökare från Mellanvästern och övriga USA under sommaren. I den lilla kuststaden finns mängder av souvenirbutiker, restauranger och kaféer. Vi äter middag på ett populärt steak house, där jag hamnar bredvid Becky, så det blir mycket snack om dykning och UV-fotografering under middagen.

Mobilt dykcenter
Vi vaknar upp tidigt och är de första i frukostmatsalen följande morgon. Här serveras en enkel frukost bestående av bagels, Philadelphiaost och pannkakor med sirap. Efter frukosten lastar vi in vår dykutrustning i bilen och kör den korta sträckan till en marina mitt i staden. Här träffar vi Jitka Hanakova och Brian Anderson som båda driver dykcharterverksamhet, men med olika företag och båtar. Vi hamnar på Jitkas båt Molly V, medan den andra halvan av guppen mönstrar på Brians båt Blackdog. Brian har ett stort släp på sin Dodge Ram, som är ett komplett mobilt dykcenter med verkstad, och vi hyr våra dubbelpaket och stageflaskor av honom. I släpet finns även en stor kompressor och syrgasflaskor, så han blandar även Nitrox till den som önskar. Knappt hälften av de tio deltagarna använder rebreathers, och alla dessa dyker med Megalodon som verkar vara den tillverkare som är mest populär här i USA. Det är imponerande hur välordnat, rent och snyggt det är här på marinan. Här finns förutom toaletter och omklädningsrum även vagnar man kan låna för att rulla ner utrustningen till båtarna. Vi lastar ombord våra saker på Molly V och får en genomgång av Jitka om rutinerna på båten och hur dykningen går till.

Cedarville
Det är en grå morgon med ett lätt duggregn, när vi sakta tuffar ut från Marinan. Så snart vi kommer utanför vågbrytarna, märks det att Lake Huron är lite guppig den här dagen. Jitka drar ner på farten när vi närmar oss två vita bojar som ligger en bit från varandra. Under oss vilar s/s Cedarville - ett 182 meter långt fraktfartyg som förliste 1965 och tog 10 man med sig i djupet efter en kollision med det norska fartyget Topdalsfjord. Vraket är så stort att det behövs flera dyk för att hinna se det hela. Planen är att vi ska dyka på aktern, medan de övriga på Blackdog kommer att hålla sig kring fören. Vi hoppar i och simmar mot vågorna fram till bojen och sjunker ner under ytan. Sikten varierar här i sundet, och den här dagen är det inte alls så bra som jag hade hoppats på, men när vi kommer ner mot 18 meters djup, skymtar jag konturerna av den stora rundade aktern. Vraket ligger på styrbordssidan och vi fortsätter ner till botten på 34 meters djup, där man kan se detaljer som fallit ner. Lite längre föröver ligger lastrummen med högar av kalksten som rasat ut. Vi vänder dyket knappt halvvägs fram till fören och kikar in i en massa öppningar och ventiler på bygget, innan det är dags att gå upp.
Efter en dryg timmes ytintervall byter vi plats med...

Läs hela artikeln i NetMag #17...

Bärplansbåten rusar fram över Tyrrenska havet i hög hastighet. Vi har just lämnat Palermo på Siciliens nordkust och ligger på kurs norrut mot den lilla ön Ustica, samtidigt som jag förbereder min undervattenskamera. Ungefär en timme senare avtar ljudet från de kraftfulla motorerna, och vi glider tyst in i den vackra lilla hamnen på ön. Dykcentret Mare Nostrum Diving Ustica ligger på promenadavstånd från hamnen, och ägaren Tatiana Geloso välkomnar mig och frågar om jag är intresserad av ett dyk i solnedgången. En italiensk dykfamilj som också är med på båten säger att de har semestrat på Ustica varje sommar i över 15 år, och de tycker att dykningen här är helt fantastisk. 1986 blev området kring Ustica klassat som en marin nationalpark. Det är ett område på 15 000 hektar som är uppdelat i tre zoner. Zon A "Reserva Integrale" är helt fredad och all båttrafik och dykning är förbjuden här, men man får bada på stranden. I zon B, som kallas “Reserva Generale”, är det tillåtet att dyka, och vissa lokala fiskare med särskilt tillstånd får fiska med lina, men harpunjakt är strängt förbjudet. Zon C, som heter “Reserva Parziale”, har det svagaste skyddet. Här är det sedan år 2000 tillåtet för lokala fiskare att bedriva sin verksamhet, men jakt med harpun är också förbjudet i detta område. Dykguiden Marco Gonelli berättar för oss att vi ska dyka i zon B på dykplatsen Secca Della Columbare. Här finns det goda chanser att se stora pelagiska fiskar som barracuda, stor taggmakrill och brun havsabborre. Mina förväntningar är höga, och jag blir inte besviken när jag något senare glider fram i viktlöst tillstånd i det kristallklara vattnet över ett spektakulärt undervattenslandskap. Fisklivet är helt fantastiskt, och efter en stund uppenbarar sig ett stim med barracudor framför mig och Marco. Det är en vacker syn när de stora rovdjuren elegant rör sig i vattnet. Vi ligger på 33 meters djup när min dykdator signalerar deco och piper högljutt. Jag har dock gott om luft kvar så jag stannar en stund och beundrar de vackra fiskarna, innan vi stiger upp till grundare vatten vid ett fint rev med gott om mindre fiskar.

Tatiana har bokat in mig på Hotel Clelia, som ligger på fem minuters avstånd från hennes dykcenter i den lilla staden. Branta små gator och trappor leder upp till hotellet, och morgonen därpå belönas jag med en fantastisk utsikt över hamnen och Tyrrenska havet, medan jag njuter av hotellets välsmakande frukostbuffé. Tatiana har lovat att vara min modell på morgondyket. I dag åker vi inte ut med den snabba RIB:en, utan med hennes underbara QALFAT 36', som är byggd hos en båtbyggarfamilj med sju bröder på Malta...

Läs hela artikeln i NetMag #17...