Jag får ett samtal, det är Mauricio Grbac från Krnica i Kroatien som undrar om vi vill komma ner och dyka lite, träffa lite folk och vara med när man uppmärksammar att det nu är 100 år sedan sänkningen av Cesare Rossarol. Vi tar ett beslut och åker ner. Rossarol är ett vrak vi besökt tidigare och just nu pågår ett projekt för att säkra all information om vraket för framtiden.
Vi sitter på en av Maurizios dykbåtar på väg ut mot vraket. Jag känner mig lite rostig. Det var någon månad sedan jag gjorde ett techdyk, och jag går igenom alla procedurer i huvudet. Jag funkar så att jag alltid måste tänka lite extra före dyket, och ibland behöver jag även lite hjälp. Men när jag kommer ner i vattnet, blir jag lugn och allt börjar funka. Så skulle det visa sig vara även denna gång.
Mauricio Grbac, som jag nu känt i många år, skrattar och säger något i stil med: ”Du är bara rostig, sluta vara en primadonna, det dags att dyka”. Alla skrattar med rätta, de känner mig och vet hur det brukar vara.
Snart är vi i vattnet, lugnet infinner sig och vi faller ner mot botten.
Cesare Rossarol
Cesare Rossarol byggdes som spaningskryssare i Sestri Ponente, Genoa 1913 och sjösattes 1914. Liksom sina systerskepp, Alessandro Poerio och Guglielmo Pepe, namngavs hon efter soldater som försvarat i från attacker av Österrike-Ungern 1848.
Under första världskriget sattes enorma minspärrar upp utanför Pula och hela den istriska kusten av Österrike-Ungern. När kriget väl var slut, gjorde de stridande inga försök att förmedla hur och var man lagt dessa minor. Detta ledde till att många skepp sänktes, även efter kriget i de minspärrar som fortfarande låg kvar. I Cesare Rossarols fall hände det en vecka efter vapenstilleståndet med Tyskland.
Nedåt i diset
Vid fem meters djup gör vi en kontroll att alla är med och att allt fungerar som det skall. OK- tecken signaleras och vi glider vidare.
Order om eskort
Kapten Ludovico De Filippe hade fått order om att eskortera en serbisk officer till Fiume. Uppdraget var att övertyga de serbisk-kroatiska irreguljära trupperna att inte opponera sig mot den italienska ockupationen av staden. Ludovico De Felippes uppdrag har lett till att det går många historier runt sänkningen och att orsaken kanske är en annan än en mina.
Den vita mjölken
På 40 meters djup ser vi mjölken breda ut sig nedanför oss. Detta kommer inte bli ett av våra sedvanliga dyk med supersikt, men jag vet ändå att Alex Dawson, som är fotograf och min dykpartner, ändå kommer att fånga bilder. Han kan trolla med kameran.
Minan
Vid lunchtid den 16 november 1918 rör sig fartyget Cesare Rossarol ner mot Kamenjak. Tanken är att gå mot hamnen i Fiume, när man plötsligt går på en mina. Kraften i explosionen är så stark att fartyget omedelbart slits i två stycken. Aktern sjunker omedelbart, men den karaktäristiska fören driver några hundra meter innan även den sjunker. Ganska snabbt kommer andra fartyg till deras hjälp, men förloppet är så snabbt, att stora delar av besättningen går under med fartyget. Över 100 sjömän mister livet, och vid tiden för första världskriget var detta en av den italienska marinens största förluster.
Monumentet
Vi är nu nere i mjölken och kan se vraket. För mig, som varit här tidigare, är det ganska lätt att förstå var vi är, men för min teamkamrat Karin Engström är det svårare. Vi blir guidade av Jeroen Veltrop över aktern och vidare mot brottytan, där man arbetar med att placera monumentet. Vi håller upp lite från vraket för att inte röra upp ännu mer sediment och förstöra sikten ytterligare för dem som arbetar, inklusive Alex som skall försöka ta bilder. Snart kan jag i diset urskilja de två dykarna, vilka arbetar med att fästa monumentet, som är en minnestavla i metall. När jag pratar med Karin så är hon inte säker på om hon har sett det jag såg. Hon ligger kanske en halvmeter högre upp, och det kan...
Läs hela artikeln i NetMag #39...
