"Det är inget fel med pengar, så länge de används för ett bra syfte", säger schweizaren Lorenz Mäder, som är grundare av Wakatobi Resort i sydöstra Sulawesi. Under de senaste 24 åren har han byggt upp en dykresort i världsklass, och samtidigt lagt resurser på att förbättra förhållandena för reven och det marina livet i omgivningen.
Med en mjuk framtoning, men samtidigt övertygande, berättar Lorenz om hur miljöarbete fungerar i praktiken. Sedan starten 1995 har Wakatobi utvecklats till ett lysande exempel på hållbar ekoturism, även om "hållbar" kanske inte räcker för att beskriva de effekter som resorten har haft på de lokala korallreven. De har inte enbart handlat om att bevara, utan förhållandena har även förbättrats avsevärt.
Wakatobi är en sammanslagning av namnen på de fyra största öarna i det som tidigare kallades Tukangbesi-arkipelagen: Wangi-wangi, Kaledupa, Tomia och Binongko, vilka ligger utanför den indonesiska provinsen sydöstra Sulawesi. Nationalparken i Wakatobi grundades 1996 och omfattar nu 1,4 miljoner hektar, varav cirka 65 procent är korallrev. År 2003 inkorporerades de fyra öarna i ett nytt regeringsområde under det officiella namnet Wakatobi.
Alla tänkbara bekvämligheter
Resorten ligger på en egen liten ö nära den västra sidan av ön Tomia, med en smal och grund kanal emellan. Mäders engagemang för miljön märks tydligt redan när man kliver iland. Det centrala långhuset, som är byggt med traditionella indonesiska metoder och material, smälter väl in i omgivningen. Bakom syns en djungel av palmer och framför en vit sandstrand.
Bungalows och privata villor är välplacerade på resorten. Från dessa har man en fantastisk utsikt över havet, utan några spår av andra människor, vilket ger en stark känsla av avskildhet. Även om du vet att du är på väg att kliva in i en lyxresort, ser den vid första anblicken ganska spartansk ut. Insidan av byggnaderna indikerar dock tydligt att Wakatobi är allt annat än spartanskt. Här finns alla tänkbara bekvämligheter som man kan förvänta sig, och mer därtill.
Rummen är utrustade med luftkonditionering, minibar, himmelssängar, duschar med varmvatten utomhus och internet. Alla villor har pool och uteplatser mot vattnet, men samtidigt är de inte alltför vräkiga. Den miljövänliga estetiken är dock bara en liten del av Wakatobis historia. Anläggningen har inte bara skapats för dykning och snorkling, utan grundades på principerna om miljöskydd genom samarbete med den inhemska befolkningen - Wakatobi Collaborative Reef Conservation Program.
Ett starkt miljöengagemang
I enkla drag handlar det om att få lokalbefolkningen att undvika fiske på vissa platser och att inte använda destruktiva fiskemetoder, som exempelvis fiske med dynamit och cyanid. I gengäld så betalar Wakatobi för att få utnyttja reven. De erbjuder arbete och levererar el och rent vatten till den närliggande byn.
Lorenz berättar att man redan från början haft en affärsuppgörelse. Detta har gjort att förstörelsen upphört, eftersom det handlar om pengar som alla förstår. Samarbetet är en av anledningarna till det något högre pris man får betala för att bo på Wakatobi. "Man kan åstadkomma mer om en person betalar 1 000 dollar i stället för att tio personer betalar 100 dollar var”, berättar Lorenz.
Mäders starka miljöengagemang kommer från tidigare erfarenheter på andra ställen, där massturismens utveckling orsakat försämringar av den lokala miljön. "Av de gäster som återvänder till ett resmål, så brukar normalt 95 procent uppge att det inte är lika bra som gången innan, vilket är helt oacceptabelt”, säger han. Det är ett världsomspännande fenomen. När områden i utvecklingsländer blir populära som turistmål, så utnyttjar lokalbefolkningen de ekosystem som de förfogar över för att förbättra sin levnadsstandard.
Mark säljs för att bli exploaterad, fisk fångas för att försörja restauranger, träd fälls för att bli byggmaterial, och på en mycket kort tid kan det som en gång var ett tropiskt paradis bli en billig turistfälla. De omgivande reven, som redan hotas av ett förändrat klimat, är föremål för ett ökat tryck, vilket på sikt orsakar trasiga korallrev med kvävande alger, där fiskarna lyser med sin frånvaro.
Miljontals dollar
“Allt för många etablerar sig, och sedan konkurrerar de med varandra, och man lägger inga pengar på miljön”, säger Mäder. "Vi har betalat miljontals dollar sedan vi kom hit”, fortsätter han. “Vi skulle egentligen ha kunnat använda pengarna till att köpa fina båtar eller annat”. Flera miljoner är knappast någon överdrift. Från resorten levererar man, förutom el till samtliga hushåll i den lokala byn med dess 500 invånare, även färskvatten från Wakatobi Resorts egen avsaltningsanläggning. Dessutom har man anställt 300 personer från lokalbefolkningen, och samarbetet inkluderar alla 17 byar i regionen.
Skolor, naturprojekt samt bevakning av rev och fiskeområden är alla sponsrade av Wakatobi Resort - och naturligtvis också det privata flygfältet, vilket gör det möjligt att flyga in turister och leveranser två gånger i veckan till Pulau Tomia, via ett propellerplan med plats för 70 personer. Annat var det 1994 då Lorenz kom till ön för första gången. Då fanns varken el, motorer eller båtar, förutom handgjorda fiskebåtar. Han beskriver det som en resa tillbaka till 1700-talet.
Idén med att besöka platsen fick han efter att ha läst i Lonely Planet om provinsen sydöstra Sulawesi (som är ungefär lika stor som Schweiz). Det fanns en beskrivning av platsen i boken som han minns väl: "Det är så svårt att ta sig till sydöstra Sulawesi, så ingen reser dit. Punkt”. Under de många resorna dit talade Mäder med lokala byhövdingar för att ta reda om någon var villig att arbeta med honom. Med sin bakgrund inom marinbiologi undersökte han också de lokala miljöförhållandena för att bestämma vilken plats som bäst passade in i hans dröm om att bygga en hållbar resort. "Jag ville inte att platsen skulle vara som de andra jag arbetat på", berättar han. "Du vet - åka dit, och sedan är den borta efter två år".
En perfekt plats
Det var inte så lätt att kommunicera med lokalbefolkningen. Majoriteten av den inhemska befolkningen talar indonesiska, men en mycket viktig etnisk minoritet, Bajau - eller "Sea Gypsies", som i princip är helt beroende av havet för sin existens, gör det inte. I vad han beskriver som en "lyckoträff" fann Mäder inte bara en byhövding som var beredd att arbeta tillsammans med honom, utan även en perfekt plats för korallåterväxt. Kalla strömmar från Antarktis för med sig näringsämnen och koraller i larvstadiet till området som ligger där Bandasjön och Floreshavet möts.
Första gången han besökte platsen var toppen på dessa rev inget annat än kala klippor, på vilka minst 300 personer promenerade vid lågvatten för att samla in de resurser som fanns att ta. Det fanns stora skador på revet på grund av ohållbara fiskemetoder, som exempelvis "bombhål" från dynamitfiske, en taktik som...
Läs hela artikeln i NetMag #39...
