Vita Havet
–dykning i norra Ryssland
Vid mitten av 1980-talet hade jag just börjat med undervattensfoto. Jag fick läsa en artikel om Vita Havets undervattensvärld. Åren gick. Jag kunde ändå inte släppa drömmen om att få dyka där. Tyvärr fick jag aldrig chansen. Inte förrän jag nyligen besökte Moskva. Där träffade jag två dykare från dykcentren Nereis och Arctic Circle. De ordnade så att jag äntligen fick komma till mitt drömmål.
Vår grupp tog tåget från Moskva mot Murmansk. Den 24 timmar långa resan gick i ett huj i goda vänners sällskap. Mitt i natten anlände vi till Chupa. Två minibussar tog oss och hela berget med dykprylar på en ytterligare tre timmar lång resa till en liten bosättning som heter Chkalovsky. Det prydliga Hotell Nereis med tillhörande dykcenter är byggt så att det liknar en gammal båt vid stranden.
Alla behövde sova efter resan. Jag kunde ändå inte motstå det nordliga landskapets skönhet. Så strövade jag iväg längs Vita Havets strand med kameran för att beundra en otroligt vacker soluppgång. Gryningshimlen speglades i den lugna havsytan. Det sjunkande tidvattnet hade lämnat sjöstjärnor efter sig. De kravlade långsamt tillbaka mot vattnet.
Nu var det för sent för att sova. Jag ville fortsätta att ta bilder. Men nere i vattnet. Jag beslöt att börja med att fridyka tills vidare.
Augusti är en varm månad vid Vita Havet. Fast värmen är knappast tropisk. I tolvgradigt vatten och sjumillimeters våtdräkt ägnade jag två timmar åt att anteckna och fotografera. Till sist blev det för kallt. Jag satt och värmde mig med hett te medan utrustningen torkade. Då blev det dags för frukost. Alla de andra vaknade.
Bland blåbär och lingon
Efter genomgången delade vi upp oss efter intresseområden. Jag bestämde mig för att inte åka ut på havet. Jag ville hellre ta ytterligare en titt med andningsapparat på de ställen där jag fridök under småtimmarna. Min dykkompis och jag hoppade i från bryggan. På 10 meters djup förbyttes det klara solskenet till skymning. Temperaturen sjönk till 7 grader.
Största djupet i viken var ungefär 15 meter. Varje oförsiktig rörelse vispade upp tjocka moln av slam. Vi hittade bara enstaka havsanemoner, sjöstjärnor och täta dungar av tare. Närmare stranden dolde sjögräset räkor, krabbor och småfisk – perfekta motiv för närbilder.
Nästa dag åkte vi längre ut. Alla vet hur det ska se ut när man är på havet. En oändlighet av bara vatten och himmel delad av horisontlinjen. Här var det helt annorlunda. Massor av öar så långt vi kunde se. Tidvis kändes det snarare som att färdas på en flod än ute på öppet hav.
Vårt avlägsna resmål var Havsanemonklippan (Rock of Actiniums) 90 minuters båtfärd bort. Vi började dyka i solskenet mitt emot klippan. På grunt vatten hittade vi nakensnäckor och sjöstjärnor i långsam akrobatisk tävlan. Djupare ner hängde fastsittande maneter på tarebladen. De sitter fästade med smala stjälkar och fångar förbipasserande plankton med sina tentakler. Jag...
