Mantan kan inte pierca naveln

Broskfiskar har varierande metoder för att föda fram sin avkomma. Vissa lägger ägg, andra har ägg som kläcks redan i livmodern och vissa har en slags navelsträng som förbinder ungen med mammans blodomlopp. Hos de arter, där de inte använder sig av en navelsträng, får ungarna näring och syre antingen från en gulesäck, genom att äta mindre utvecklade ägg (ex. håbrand) eller genom att äta sin mindre syskon (ex. sandtigerhajen).

Men rockorna inom familjen örnrockor, dit mantan hör, föder en stor och mycket välutvecklad unge åt gången - utan att ungen vare sig har navelsträng eller gulesäck.

Nu har forskare vid Chaurami akvarium i Okinawa, Japan, studerat en gravid manta som finns i akvariet och kommit fram till nya revolutionerade rön angående dess reproduktion.

Sedan tidigare misstänkte man att honan producerar en slags kombination av fostervatten och ”mjölk” i livmoderväggen och att ungen, som alltså ligger mitt i maten, på något sätt får i sig syre och näring från vätskan.

Vad forskarna nu kunnat visa, genom att använda sig av ultraljud och datortomografi, är att ungen själv hjälper till att få i sig maten genom att aktivt pumpa vätskan genom sina andningshål (spiracle) och mun och ut över gälarna. När mantan sedan föds använder den sig istället av ”rammanding” som innebär att vattnet flödar över gälarna genom att mantan simmar och inte genom aktivt pumpande.