Korallkalas

En öppna vita träbåten vaggade sakta från sida till sida medan den plöjde genom vågorna. Ombord rådde en uppsluppen och förväntansfull stämning. Vi var 20 gäster som just landat på Tomia´s flygfält och mellan oss och Wakatobi låg nu bara en 30 minuters båtfärd. Alla hade vi planerat, längtat och drömt om detta ögonblick i månader, vissa i över ett år. Så skiftade havet plötsligt från mörkaste blått till ljust turkos. Kaptenen lade motorn i friläge och vi gled in över den grunda sandbanken. När bara någon meter återstod mötte fören stranden och båten reste sig sakta, som för att bekräfta att detta var ändhållplatsen. Med kameraväskan i ett stadigt grepp hoppade jag över bord och lät fötterna sjunka ner i den mjuka sanden. Nu stod jag öga mot öga med en världscelebritet och vi hade tio dagar på oss att lära känna varandra.

Frustration Om sanningen ska fram så var det en frustrerad och besviken svensk som kom upp ur vattnet efter den första dykdagen. Jag hade knappt sett något av intresse och endast halva filmrullen var exponerad. I vissa fall hade jag tvingat mig själv att trycka av, även om jag redan då visste att resultatet skulle bli en enkel resa till papperskorgen. Jag kände mig som Stevie Wonder under ytan, allt medan dykguiderna glatt pekade ut än det ena än det andra. Det var inte långt ifrån att jag simmade rakt in den gigantiska barracudan som parkerat två meter framför masken. Min hjärna hade helt enkelt drabbats av härdsmälta p g a alla synintryck, vilket resulterade i att jag inte såg skogen för alla träden. Här hade man väntat och längtat i månader på att få blicka in i ”himmelriket” och så blir det så här. Ungefär som när man träffat den där fantastiska tjejen och äntligen... Ja, låt oss inte gå in på det. Men dykguiderna var vana, de hade sett fenomenet flera gånger tidigare och berättade att om några dagar skulle jag få blicken tillbaka, vilket jag tack och lov fick.
Till en början försökte jag lägga på minnet alla de arter av fisk, korall och skaldjur som vi såg under dyken men gav snabbt upp. Jag ska inte heller trötta ut dig genom att på känt manér rabbla upp namnen på allt vi stötte på. Ta istället en fiskguide över Asien, slå slumpvis upp en sida och sätt ner fingret var som helst och jag kan nästan garantera att du pekar på en varelse som finns i området. Så enorm är artrikedomen.

Bakgrund Grundaren Lorenz Mäder var bara 15 år då han blev så inspirerad av Jacques Cousteau och hans böcker att han bestämde sig för att själv skaffa dykcertifikat. För att stilla sin fascination för havet kom den unge schweizaren att arbeta som divemaster vid flera dykcenter i Egypten och på Maldiverna. Men så småningom började Lorenz vantrivas och han blev allt mer övertygad om att den ständigt ökande dykturismen bara kunde leda till en återvändsgränd. Han var säker på att det måste finnas ett långsiktigt och därmed bättre sätt att kombinera...