SM i undervattensfoto 2004

SM i undervattensfoto drar till sig alla sorters fotografer. De som trillar in samma morgon som tävlingsdagen med ett något ursäktande leende om att de först inte kunde hitta blixtarna och att de därför är något sena. Den andra kategorin (eller ytterligheten) är de som åker till tävlingsplatsen, som i år igen var Lysekil, en vecka innan och systematiskt testar blixtar, kameror, inställningar och diskuterar olika vinklar på olika motiv och lär sig dykplatserna innan och utan. Jag själv tillhör den senare kategorin som med tysk ordning och reda ställer upp tydliga mål och som genom s k ”trial and error” optimerar kamerasystemen så att åtminstone jag är nöjd med det resultat jag får på bilderna.
SM är lite som simhoppning. Man kan göra ett enkelt hopp som inte är särskilt dramatiskt men som ger säkra poäng eller så satsar man högt med en större risk att misslyckas. De svåraste bilderna enligt min mening är att ta dubbelexponeringar. Inte för att motiven behöver vara särskilt svåra var och en för sig, men de skall hamna perfekt i förhållande till varandra, och det är nog så svårt ibland. Efter det är det nog blixtbelysning vid vidvinkelbilder som är svårast. Grus i bilden är ej accepterat och det gäller att minimera backscatter men ändå få en upplyst bild, även om det är dålig sikt.

Planering Kvällarna ägnas åt planering och kompositionsdiskussioner. Man diskuterar i vilken ordning vidvinkel- respektive makrobilderna skall tas på tävlingsrullen, hur många bilder ägnas åt makro etc. Utan planering är det kört. Under vattnet har man inte tid att hitta på något nytt. Koncepten skall finnas innan och helst uppritade på tejp bakpå kameran, där varje filmruta är förutbestämd. Ganska trist, men fullständigt nödvändigt eftersom man under stress normalt får hjärnsläpp och total idétorka.
Mitt under förberedelseveckan stöter fotografen Henrik på lite extra motstånd. Någon konstaterar krasst att det kommer väldigt stora bubblor ur hans kamerahus där det ligger i sköljkaret. Snabbt som ögat är kameran uppe i luften och man konstaterar med förskräckelse att någon liter vatten kommit in. Kameran töms på vatten, skruvas isär och läggs på risbädd i ugnen 60º C i två dygn (receptet kan hämtas från SUPS webbsida senare). Mirakulöst lyckas Henrik två dygn senare få igång kameran igen. Till och med objektivet ser ut att fungera. Det enda som inte funkar som det ska är ljusmätaren. Den visar två steg fel. Iskallt bestämmer sig Henrik för att det är värt att chansa och kameran ställs på ISO 400 istället för ISO 100, dvs två stegs kompensation.

Fina fiskar Dykplatserna runt Lysekil betas av och vi lär oss långsamt vad som väntar under ytan. Man är ju ingen marinbiolog trots allt och” finfiskdengörsignogbrapåbild” är det måtto som gäller! Det är vänskaplig stämning och tillsammans med dykare från...