NetMag Teaser

Bort från civilisationen
Det är fortfarande mörkt när jag vaknar, men det hörs fågelkvitter. Jag kan skymta några mindre öar omkring oss. Klockan på min arm visar 5:30 och under mig hörs röster från några av de andra gästerna. Jag ligger kvar en stund och andas in den friska luften som långsamt får mig att piggna till. Solen är på väg att gå upp och de små öarna omkring oss börjar sakta få lite mer färg. De grå klipporna och den gröna vegetationen står i skarp kontrast till havet och himlen. Vi är långt ifrån civilisationen och det finns varken fartyg eller hus i närheten. Det är vackert, tyst och exotiskt, precis som jag hade föreställt mig och jag njuter av ögonblicket. Klockan ringer - det betyder att vi snart ska dyka och att det är dags för lite snacks. Jag är inte särskilt hungrig, så jag dricker bara en kopp kaffe.  Det är mitt första dyk med våtdräkt på över ett år, och samtidigt ska jag testa mitt UV-hus utan kamera, som kommer att ge positiv flytkraft. Jag är lite osäker på hur mycket bly jag behöver med en 5 mm shorty på, men jag börjar med sju kilo.

Grottmålningar och gamla skelett
Varje kväll efter middagen blir det en briefing, där man berättar om rutten och dykningen för den kommande dagen. Edi berättade på den senaste briefingen att det finns möjlighet att hänga med på en speciell tur på land den här dagen. Det betyder dock att vi kommer att få hoppa över åtminstone två dyk. Han berättar att på flera av öarna i området har det bott människor för tusentals år sedan, och att det finns djupa grottor och grottmålningar. Utflykten låter väldigt spännande, och tolv av oss väljer att följa med på grott-turen. De övriga fyra gästerna stannar kvar för att dyka hela dagen. Vi ger oss av i två gummibåtar och kommer så småningom fram till ett område som mest av allt liknar en labyrint av öar. Vattnet är turkosblått och påminner om en scen ur en Hollywoodfilm om paradiset.

Edi har varit här några gånger tidigare och har markerat de intressanta platserna på en handhållen GPS som vi följer runt de steniga öarna. Vi passerar en brant klippvägg som stupar ner mot vattnet. På väggen några meter ovanför oss kan vi se rödaktiga målningar med något som liknar djur och handavtryck. Jag undrar hur de målades för flera tusen år sedan Det börjar regna och vi kör in i en grotta där vi äter lunch. Lyckligtvis slutar regnet innan vi ätit färdigt, och vi fortsätter till den grotta som Edi beskrivit som den mest spännande. Efter en halvtimmes båtfärd genom de vackra små sunden, som löper mellan de många öarna, pekar Edi mot en hög klippa och säger, "Där är den, där är grottan!". Jag kan se klippön och de gröna trädtopparna, men jag ser ingen grotta. Han pekar igen och förklarar att det finns ett stort mörkt område vid träden som är ingången till grottan. När jag tittar igen kan jag se det, och när vi kommer närmare ser man tydligt att det finns en stor grottöppning i berget som är dold bakom träden. Vi kommer in mot ön, men träden som sticker ut från stranden gör det svårt att komma tillräckligt nära. Å andra sidan kan vi använda grenarna för att dra oss upp på ön som är nästan helt övervuxen och oframkomlig. Edi har med sig en machete och går först för att hugga sig fram till ingången, vilken ligger en bit längre upp. En 50 meter hög och 100 meter bred öppning i berget uppenbarar sig som ett stort svart hål framför oss. Det finns en sjö inne i berget precis framför oss och bakom den kan man urskilja en...

Barracuda-attack
När vi kommer tillbaka från grottexpeditionen blir det en tidig middag, så att vi hinner med ett nattdyk. Även om vi är en stor grupp och inte formellt uppdelade i dykpar, så har vi börjat hitta våra buddies, och jag har naturligtvis börjat dyka med Brad, som jag delar rum med. Det är vårt första nattdyk på resan och jag ser fram emot det. Jag älskar nattdyk. Det är något speciellt med mörkret och känslan när man inte ser någonting annat än det som finns i lampans sken. Alla tre grupper har åkt ut till samma dykplats, ett lugnt ställe mellan två öar. Man kan välja att dyka längs bergväggen vid en ö, ner till cirka 20 meter, eller på botten mellan de två öarna. Det är 20 dykare i vattnet med lampor och kameror, så man ser ljus och blixtar överallt. Det är vackert och jag stänger flera gånger av min egen lampa för att bara njuta av mörkret och synen av de andras ljus. Brad och jag simmar bort från väggen för att ta oss till botten mellan de två öarna, innan vi avslutar dyket. Han simmar liksom jag lugnt och långsamt, så vi fungerar bra ihop som buddies. Dessutom är det alltid bra med en buddy som tar det lugnt, inte minst som modell när man ska fota. Vi har kameror med oss båda två, och är naturligtvis på jakt efter bra motiv. Brad simmar på min högra sida och lyser ut i mörkret. Jag ser i ögonvrån att något har fångat hans uppmärksamhet. Jag vrider på huvudet och ser att Brad vänder sin kropp mot mig. Trots att han har masken på kan jag se att han grimaserar, och jag hör honom skrika till innan han...

Den berömda grottan Molnár János i Ungern ligger mitt inne i huvudstaden. Donaufloden delar Budapest, med Buda på västra sidan av floden och Pest på den östra sidan. Buda är ett mer kuperat område om man jämför med Pest. Platsen har varit bebyggd sedan romartiden och var känd för sina heta mineralkällor. Eftersom grottorna skapats genom erodering av det varma källvattnet, har det inte funnits någon naturlig ingång till grottorna från ytan, och de upptäcktes därför relativt sent i samband med schaktarbeten i staden. På 1950-talet började dykare att upptäcka grottorna, och under 70- och 80-talet utforskade och kartlade dykare från den lokala dykklubben FTSK Delfin 400 meter av grottsystemet. År 2002 hittade grottdykarna en ny passage, och i dagsläget har över sex kilometer av grottan blivit karterad.

Min guide Zoltan hälsar mig välkommen. Han visar mig först en vacker liten sjö som har direkt förbindelse med grottorna. Därefter följer jag honom genom...
 

Den sista resan
Ingrid Horn byggdes på varvet Neptun i Rostock 1901 och var ett relativt stort ångfartyg som fördes av kapten Holtz. I Juli 1917 lämnade hon Emden i Tyskland med kurs mot Luleå för att frakta järnmalm hem till den tyska krigsindustrin. Torsdagen den 26 juli lämnar man Luleå för att ta sig tillbaka till Tyskland. Under första världskriget var denna rutt väldigt riskabel, då både ryska och de allierades ubåtar gjorde allt för att hindra malmen att komma fram till sitt mål. Därför valde man ofta trånga men mer skyddade farleder inomskärs. Samtidigt är det svenska lastfartyget Bergvik på väg till Skellefteå, och även hon går inomskärs. Man stannar vid Landsort för att ta ombord lotsen, innan man fortsätter. Både lotsen och kapten Johan Lindh befinner sig båda på bryggan ombord på Bergvik, när de stävar norrut denna disiga kväll. Vid Dalarö tar Ingrid Horn ombord lotsen Hilmer Engström och fortsätter söderut. Ombord på fartyget har man brist på fotogen och väljer att endast låta topplanternorna vara tända, ett beslut som skulle komma att få ödesdigra konsekvenser.

Förlisningen
Strax efter midnatt den 30 juli närmar sig Bergvik Dalarö på halv fart och upptäcker ett svagt vitt ljus föröver på babordssidan. Både lotsen och kapten betraktar ljuset som man uppfattar som ett fartyg liggande för ankar. När Bergvik kommer närmare ser man till sin fasa att det vita ljuset rör sig söderut och även ett svagt rött sken. Kapten Lindh förstår genast att det måste vara ett fartyg under gång och beordrar full back i maskin, samtidigt som lotsen Berglund ger signal med ångvisslan. Kollisionen blir oundviklig, och ögonblicket därpå träffar Bergvik Ingrid Horns babordssida strax för om midskepps med sådan kraft att fartyget tränger cirka tre meter in i Ingrid Horn. Bergvik sitter fastkilad i skrovet på Ingrid Horn men lyckas, fortfarande med full back, att ta sig loss och lämnar ett stort hål efter sig, där vatten forsar in. Ingrid sjunker snabbt och reser sig med aktern i luften, fortfarande med propellern snurrande. Ombord på Bergvik gör man stopp i maskin och sätter ut livbåtarna. När dessa kom fram till platsen var Ingrid Horn redan försvunnen. Bland allt vrakgods hittar man den 20-åriga tyska matrosen Heinrich Kals, som halvnaken plockas upp i en av livbåtarna. Man stannar kvar på platsen i flera timmar, men hittar inga fler överlevande. De övriga 20 besättningsmedlemmarna och lotsen Engström följer med fartyget i djupet.

Bärgning av föremål
Ingrid blev tidigt ett populärt dykmål, och flera föremål har bärgats, bland annat skeppsklockan och ett nakterhus. En av de första dykarna på plats var den numera legendariske vrakjägaren Sven Olof Johansson. År 1959 skulle Sven bärga ett stockankare från vraket. Ankaret hade han redan sålt till några personer som skulle ge det i 50-års present till en dam på Dalarö, och man hade hyrt en trålare med...

Jag dyker vidare ner och kommer till en ravin med väggar på båda sidor och stora stenar på botten. De båda väggarna är riktigt frodiga och dödmanshand, havsanemoner och solsjöstjärnor trängs med sjöborrar och annat marint liv. Solljuset gör vattnet sådär riktigt smaragdgrönt och ramar in det vackra undervattenslandskapet på ett fantastisk sätt. En liten tejstefisk ligger och gömmer sig i en skreva och ställer upp på några bilder innan jag och Emilia simmar vidare. Vid ca 30 meters djup kommer vi till slutet på ravinen och väljer att simma upp längs väggen på vår vänstra sida. Krabbtaskor står på rad i en skreva i berget och bakom krabborna skymtar vi de färgglada trollhummrarna som försiktigt kikar fram. Kvalitén på dykplatsen är helt enkelt strålande! Långklacken som platsen heter är en ny bekantskap för mig, trots många dyk i skärgården som ligger utanför Smögen. Det är inte så konstigt får jag veta av Calle, senare när vi är tillbaka på båten. Dykplatsen upptäcktes för bara någon månad sedan och alla som haft möjligheten att besöka den har kommit upp med breda leenden och varit överens om att Långklacken kvalar in bland de absolut finaste dykplatserna kring Smögen. Han ler när han märker hur nöjd jag är med stället och benämner det med ett skratt som Sveriges Thingvellir. Även om jämförelsen såklart haltar, så kan jag inte komma på något ställe som har den topografin, så vad tusan, vi kör på Sveriges Thingvellir!

Nya dykplatser
Det är riktigt häftigt att det fortfarande finns platser som Långklacken därute som bara väntar på att bli upptäckta, något som Smögen Dyk och Upplevelse tagit fasta på och haft helger då de testar nya potentiella dykplatser. Det kanske inte passar alla eftersom alla ställen som testas inte håller riktigt samma klass som Långklacken, men när de gör det så blir ju upplevelsen desto större av att vara en av de första att dyka på...

Klubben grundades av dykare från FALCK-stationen i Århus hamn. Till en början hade man ingen lokal, så man träffades hemma hos de
enskilda medlemmarna. Klubbens första lokal var en källare på J.M. Mørks Gade 7 i Århus centrum. Efter att man under lång tid ansökte om en ny klubblokal hos Århus kommun, fick man i slutet av 1981 både en klubblokal, verkstad och en
del av en båthall i Søsporten som delades med Århus roddklubb. Søsporten ligger vid Århus Marina, där klubben håller till än idag. Samtidigt hade vi turen att få ett stort bidrag rån Idrottssamfundet Aarhus, så att vi kunde köpa en Bauer Capitano-kompressor. Detta gjorde att dykklubben KVAK kunde fortsätta att utvecklas. Den äldsta medlemmen i KVAK som fortfarande är kvar i klubben är Henning Oehlers, som blev medlem i december 1971. Henning har varit mycket aktiv i klubben och har varit kassör från 1973 till 1998, då han valdes till klubbens första hedersmedlem. Henning är idag en av klubbens två revisorer.

KVAK har under åren haft förmånen att ha medlemmar med båt, så att det varit möjligt att ta sig ut till olika vrak. Några de fartyg som klubben nyttjat har varit “Albatros”, "Ternen" och "Iron Dane".  KVAK var som mest aktiv inom utbildning under en period från slutet av 1970-talet fram till 1980-talet och hade också flera certifierade instruktörer.

Det var inte ovanligt med 20-25 elever på kurser för CMAS **, och nästan alla medlemmar gick utbildning för CMAS *** så snart det var möjligt. Ett stort antal blev också instruktörer. Klubben var, som många andra klubbar, till en början enbart för CMAS dykare, och enligt stadgarna krävdes att man hade minst ett CMAS ** certifikat för att bli medlem. När PADI-, NAUI- och CMAS * -certifikat kom till Danmark, så ändrades stadgarna till nuvarande bestämmelser efter en viss debatt. Därmed kunde även andra än enbart CMAS-dykare bli medlemmar.

Klubben är centralt belägen i den norra delen av Århus hamn (träfartygs- och fritidsbåtshamnen), numera känd som Århus Ø. Vi är inrymda i en historisk byggnad i hamnen som kallas Søsporten. Ursprungligen fungerade byggnaden som restaurang och klubbhus för Århus roddklubb 1935. Vi fick så småningom möjlighet att flytta in i byggnaden, och där finns numera också en klubblokal för Århus kanot- och kajakklubb. Tillsammans med kommunen håller de tre klubbarna på att samla ihop kapital för en grundlig renovering av den gamla byggnaden. När detta är klart kommer resultatet att bli en modern klubbanläggning för de tre vattensporterna i en fin historisk miljö. Något som vi alla ser fram emot.

Våra medlemmar kommer från olika delar av Östjylland, men de flesta är från Århusområdet...

Truk Lagoon, som ligger i ögruppen Mikronesien, är utan tvekan alla vrakdykares mecka, och här finns så många spännande vrak att dyka på, att det är svårt att välja en favorit. Ett vrak som sticker ut är San Francisco Maru, även kallat ”The million dollar wreck”, som ligger lite djupare än genomsnittet. Här finns bland annat hundratals minor, ammunition och torpeder liksom lastbilar och stridsvagnar - Det här är ett vrak som heter duga!

Sänkningen
Under andra världskriget var Truk en del av Japans territorium, och en viktig bas för den japanska stillahavsflottan, där lagunen fungerade som ett naturligt skydd mot fientliga fartyg. Den 5 februari 1944 anlände fartyget San Francisco Maru till Truk och stannade kvar även när konvojen seglade vidare den 12 februari 1944. Fartyget låg då för ankar sydost om Dublon Island. Några dagar senare, den 17 februari 1944, inleddes Operation Hailstone - en massiv attack där över 100 amerikanska attack- och bombplan anföll byggnader, fartyg och flygplan i lagunen. San Francisco Maru klarade sig dock under inledningen av attacken, men den 18 februari 1944 släppte en TBF Avenger från USS Essex en 200 kilos bomb som träffade midskepps och startade en brand ombord. Fartyget sågs brinnande, innan det sjönk med aktern först och tog med sig...

I artikelserien ”Vraket i fokus” sätter vi luppen på ett antal spännande vrak, både i tropikerna och i våra nordiska vatten.

För de härliga upplevelserna under vattnet krävs också en hel del arbete ovan ytan. Normalt behöver man göra en massa förberedelser innan ett dyk, och även efter dyket. Utrustningen ska packas, och man ska ta sig ut till dykplatsen. Utrustningen behöver plockas upp och sättas ihop innan man kan hoppa i. Efter dyket ska allt packas ner igen, släpas hem, sköljas och hängas upp. Det är mycket tid som krävs både före och efter dyket i förhållande till den relativt korta tid man är i vattnet. Men vi vet alla att detta är en del av själva dykningen. Jag har varit på flera dykresor, där vi varje morgon blir upphämtade på hotellet, eller på egen hand tagit oss till dykcentret för dagsutfärder med båt. Ofta kan man lägga sin utrustning i lådor eller hänga upp prylarna på dykcentret, så att det är torrt och kan packas ner på morgonen.

Jag måste erkänna att jag ofta önskat att slippa allt släpande på prylar och istället bara ägna mig år själva dykningen. Jag skulle hellre använda tiden på land för att finjustera utrustningen och fixa ett bra trim i vattnet. Men jag kan ibland vara lat och inte lägga tillräckligt med tid på förberedelser och efterarbetet som, ett dyk kräver.

Eat, sleep, dive – repeat?
Många av mina dykande vänner har berättat om sina dyksemestrar ombord på liveaboardbåtar. De berättar om semestrar som bara handlar om dykning, där man dyker upp till fyra gånger om dagen på de bästa dykplatserna och i rätt tid på dagen, innan alla dagstursbåtar hinner fram, eller när de gett sig av till sina hamnar. De sover ombord på båten ute på havet, och det första de gör på morgonen är att dyka - ofta före frukost. Många liveaboards har besättningsmedlemmar som hjälper till att sätta ihop utrustningen och spola av prylarna efter dyket. Faktum är att de inte behöver göra något annat än att äta, sova och dyka! Jo, det finns naturligtvis också tid för att prata om dykning och berätta rövarhistorier med nya vänner som man träffar.
Flera av dem har kommit hem med en t-shirt med texten: "Eat, sleep, dive – repeat!". Jag erkänner att jag har hört en del sådana historier och blivit lite avundsjuk, men samtidigt tänkt att det kanske bara är något man säger för att krydda historien, eller är det verkligen så det är i verkligheten?
Efter att ha dykt i flera år och hört de många avundsvärda berättelserna, bestämde jag mig för att ta reda på hur det verkligen ligger till. Jag ska undersöka om det verkligen är möjligt att uppleva den ultimata dykningen, utan några problem, där det är ykupplevelsen som står i fokus.

Vart ska jag åka?
När jag beslutat mig för att resa var nästa naturliga steg att ta reda på var i världen jag skulle dyka, vad vill jag uppleva och med vem ska jag dyka?
Jag hade i förväg bestämt mig för att inte låta mig begränsas av långa flygningar, jag vile ha den bästa upplevelsen. Som de flesta människor gör, så satte jag mig framför datorn och började läsa olika topp 10-listor med destinationer. Jag pratade med dykvänner och tittade på videoklipp på youtube. Naturligtvis har alla olika preferenser när det gäller dykning. Gillar du stora pelagiska djur, häftiga vrak, vackra korallrev, eller vill du dyka på en plats där bara några få har varit? Jag gillar allt, så det är svårt att prioritera, men vackra korallrev och ett rikt marint liv lågt högt upp på min önskelista. Det fanns ett ställe som verkade vara en av de ultimata dykdestinationerna i världen. Jag blev fascinerad av Indonesien och Raja Ampat, men samtidigt ville jag komma bort från civilisationen. Helst skulle jag vilja uppleva en isolerad plats där det inte är en massa andra dykbåtar, men eftersom Raja Ampat är en populär destination finns det risk för att det kan bli trångt på dykplatserna..
Jag gillar att resa på egen hand och klarar mig bra utan stora sociala sammankomster, och den här gången bestämde jag mig för att resa ensam utan någon reskamrat.

Val av liveaboard
Det kan vara svårt att få koll på priserna för liveaboards och vad som ingår i priset genom att bara läsa på olika webbplatser. Vissa liveaboards kräver extra betalning för nitrox, och det gäller även för drycker. Det verkar också vara olika nivåer när det gäller service ombord, och hur mycket personal som finns ombord.
Sedan behöver man bestämma sig för vilken typ av båt man vill bo på. Ett moderns fartyg i stål eller plast, eller ett äldre och mer klassisk träfartyg? Det finns många alternativ.
Jag sökte på nätet och i olika dykforum för att få information från andras erfarenheter. Informationen man hittar är inte alltid opartisk, och den kan användas både positivt och negativt. Exempelvis: "Det är en helt ny och båt, toppenbra!" eller "Det är en helt ny båt, så besättningen har inte koll på allt och har inte tillräcklig erfarenhet". Hmm, det kan vara svårt att utgå från andras erfarenheter, så jag valde att använda mitt eget sunda förnuft.
Jag kollade upp vilka som var de äldsta liveaboard-operatörerna i Indonesien, och vilka båtar de hade. Genom dessa frågor hittade jag Indonesiens första och äldsta liveaboard.

Pindito
Pindito är Indonesiens första och äldsta liveaboard. Fartyget har seglat på havet runt indonesien sedan 1992, och har haft samma ägare i alla år, vilket gör att man har väldigt lång erfarenhet av dykning i Indonesien - det måste vara en fördel!
Allt mitt nätsurfande på olika forum hade dock gjort mig lite skeptisk med anledning av fartygets ålder. Därför tog jag reda på lite mer fakta om fartyget, och kunde konstatera att ägaren, Edi Fromme Willer, varje år tagit upp Pindito på land för underhåll och förbättringar. Han känner sitt fartyg och ser till att det blir väl underhållet. Jag pratade med en god vän som är kapten och som varit på sjön i hela sitt liv. Han hävdar att gamla men väl underhållna fartyg ofta är bättre än de som är helt nya. Om det exempelvis skulle bli problem med maskin, så är det större chans att kaptenen och besättningen vet hur de ska lösa problemet. Detta rådde bot på mina farhågor från mitt nätsurfande. Min vän ställde dock andra frågor, som till exempel hur mycket personal som finns ombord och vad som faktiskt ingår i priset?

Pindito är ett vackert träfartyg med 17 besättningsmedlemmar ombord plus fyra dykguider. Det finns plats för 16 gäster, så det är ganska mycket personal i förhållande till antalet gäster. Gratis nitrox och fyra dyk om dagen ingår. Mat serveras fyra gånger per dag och snacks och drycker (inklusive sprit) serveras 24 timmar om dygnet. Allt utom rött vin ingår...

Läs mer om Pindito och rutten genom Raja Ampat och Sunes förberedelser med pcklista inför hans första liveaboard i DYK NetMag #31.

I början av året fick jag ett mail från de trevliga tjejerna på OrcaTorch i Shenzhen, som frågade om jag inte skulle vilja testa deras nya prylar. Några dagar senare landade ett paket från Kina på mitt skrivbord. I paketet låg en snyggt förpackad videolampa av typen D820V.

Låt oss gå rakt på sak - När vi läser tester är vi vanligtvis intresserade av två saker. Skulle personen som testar produkten vilja köpa den själv och skulle denne rekommendera produkten till sina vänner? Efter att ha vistats i Asien i över en månad, där jag använde OrcaTorch D820V, så kan jag den här produkten innan och utan. Den skulle med stor säkerhet kunna bli favoritlampa för undervattensbruk, och jag ska förklara varför...

Det bar sig därför inte bättre än att man gick på Almagrundet i Stockholms sydöstra skärgård. Grundstötningen var inte kraftigare än att man för egen maskin kunde dra sig loss igen, vilket skulle visa sig vara mindre lyckat. Skadorna var större än väntat och Najade började snabbt att ta in vatten. När även maskinrummet började fyllas beslutade kapten Pratt att ankra upp strax utanför Yttre Bådarna. Det var lugnt väder och ett par män ur besättningen skickades iväg i en roddbåt för att tillkalla hjälp. Efter en stund fick man kontakt med en fiskebåt som efter ankomst till Najades ankringsplats tog ombord resten av besättningen. Kapten Pratt och styrman stannade dock kvar ombord på Najade. Efter att ha satt iland besättningen på Nämdö, så återvände fiskebåten till Najade, men i samma ögonblick gav S/S Najade upp. Kapten och styrman satt lugnt och väntade i en livbåt en bit bort och kunde bevittna hur ångaren med en suck försvann ner i djupet...

I artikelserien ”Vraket i fokus” sätter vi luppen på ett antal spännande vrak, både i tropikerna och i våra nordiska vatten.

Jag befinner mig i Akaba, den största staden på Jordaniens korta kuststräcka. Staden ligger längst in i Akabaviken, med Saudiarabien i söder och Israel och Egypten på andra sidan viken. Det finns också en gräns mot Israel hela vägen norr om viken, där Jordanien och Israel möter varandra med en bit ingenmansland däremellan. Akabaviken är "toppen" av Tiransundet och därmed den nordöstliga änden av Röda havet. Det är en relativt smal vik, med tät fartygstrafik till både Akaba, som är Jordaniens enda hamn, och Eilat, Israels enda stad vid Röda havet.

Turistmål
Akaba är en frihandelszon och därmed också ett populärt resmål för jordanier, eftersom många varor är något billigare här än i resten av landet. Eftersom det är landets enda hamnstad, så finns här en livlig men inte överdriven turistindustri. Besökarna här är både jordanier, turister från andra länder i Mellanöstern och turister från andra områden, inklusive Europa. Det är inte så många skandinaver som fått upp ögonen för landet ännu, men jag tror att det kommer att förändras.

Ingen blåvatten-stress
Jag är i första hand här för att dyka, och det finns många möjligheter till det. Jag började den första dagen med ett par enkla och lugna stranddyk för att kontrollera utrustningen, men även här kunde man se att både rev och djurliv hade mycket att erbjuda. Eftersom vi befinner oss i en relativt smal vik, kan vi inte...

Thistlegorm byggdes på varvet Joseph Thompson & Sons i Sunderland och sjösattes i juni 1940. Hon var 126,5 m lång med ett deplacement på 4 898 ton, och drevs av en 3-cylindrig trippel-expansionsångmaskin. Fartyget var i första hand tänkt som fraktfartyg för krigsmateriel. I oktober 1941 var hon på sin fjärde resa med kurs norrut genom Röda Havet. Fartyget hade avseglat från Glasgow och gått hela vägen runt Afrika med sin last av materiel till de allierade truppernas ökenkrig mot Rommel i Nordafrika. Målet var Alexandria. Det var för farligt att segla via Gibraltar. Tyskar och italienare kontrollerade nämligen Medelhavet runt Malta. Efter ett kort uppehåll i Aden låg hon nu och väntade på att Suezkanalen skulle öppnas igen. Kanalen hade varit stängd på grund av ett anfall. Thistlegorm var inte ensam. Där låg en konvoj med ett tjugotal av de allierades mindre fartyg. Dagarna gick medan man väntade på att passagen till Medelhavet skulle öppnas. Besättningen fördrev tiden med att spela kort eller att ta simturer i det ljumma havet.

På kvällen den 6 oktober 1941 skickades två tyska Heinkel He-111 bombplan upp med sin dödliga last av tvåtons bomber. Vapnen hade tagits fram speciellt för att sänka stora fartyg. Egentligen letade planen efter trupptransportfartyget Queen Mary. Hon sades befinna sig i området med tusentals australiensiska soldater ombord. Av en eller annan anledning kunde de tyska piloterna inte finna sitt mål. Så småningom blev de tvungna att återvända och planen skildes åt. Det ena flög direkt tillbaka till basen, medan det andra följde Sinaihalvöns kustlinje. Kursvalet skulle visa sig bli ödesdigert för Thistlegorm. I det klara månskenet fick piloterna snart syn på konvojen. Utan betänkande gick de omedelbart till angrepp på det största av fartygen...

I artikelserien ”Vraket i fokus” sätter vi luppen på ett antal spännande vrak, både i tropikerna och i våra nordiska vatten.

Projektet för att utveckla en kamera för dykare initierades genom crowdfunding. Företagets slogan var då "gjord av dykare för dykare". Det tog över ett år av intensivt arbete för att bygga en fungerande prototyp. Därefter bjöd Paralenz-teamet in 250 frivilliga från hela världen för att testa produkten. Dessa personer delade regelbundet med sig av sina erfarenheter till utvecklingsteamet. Paralenz blev kända för att vara snabba med att ta till sig av användarnas feedback, vilket bland annat resulterade i kontinuerliga uppdateringar av kamerans interna programvara. Det var först efter denna långa process med utveckling och tester som det blev möjligt att köpa kameran.

Första intrycket
Till formen ser Paralenz mer ut som en lampa än en kamera. När jag såg den för första gången frågade jag: “Vad är det för cool liten lampa?”. Den är tillverkad i aluminium av mycket hög kvalitet som uppfyller militära standarder (förutom displayen och skärmskyddet som är tillverkade av polykarbonat). Enligt tillverkaren ska den hålla för en dykflaska som tappas på den, och till och med att köra över den med en bil...

Ahmed bjuder på turkiskt kaffe, då jag sitter i solen och plockar ihop min undervattenskamera, framför hans dykbutik Ibrice Dalış Merkezi, som ligger i en fin liten hamn vid Egeiska havet, i den europeiska delen av Turkiet. Det ligger fyra till fem små dykcenter precis intill varandra, men så här i november månad är säsongen över och det finns inte många dykare. Den första dykplatsen är Keremit som ligger på endast 4–5 minuters avstånd från hamnen. Det är ett väggdyk, och i början av dyket tycker jag att väggen verkar ganska tråkig, men när vi kommer ner på omkring 20–25 meters djup så börjar det hända saker. Det finns gott om vackra nakensnäckor, och jag önskar att jag hade valt att använda makroobjektivet istället, men sikten är riktigt bra, troligen över 20 meter i det 16 grader kalla vattnet...

Dykning mellan kontinenter
Efter alldeles för lite sömn rullar vi ner våra dykgrejor till en busshållplats nere på huvudgatan, där vi blir upphämtade av en minibuss från dykcentret Dive.is. Vi är bara tre dykare på bussen, så jag ser fram emot ett par lugna dyk med en liten grupp, men det ska snart visa sig att min bild inte riktigt stämmer med verkligheten. Färden går österut genom det karga landskapet, och snart svänger vi av till en mindre väg som leder fram till nationalparken Þingvellir och sjön Þingvallavatn, som är Islands största sjö. Þingvellir eller Tingvalla är platsen där islänningarna höll sitt första riksmöte – alltinget - för första gången redan år 930. Det är även en geologiskt mycket intressant plats med ett dramatiskt landskap. Ravinen Almannagjá markerar den östra gränsen för den nordamerikanska kontinentalplattan, och Silfra-sprickan är en fortsättning på den ravinen. Dykplatsen ligger alltså precis mellan den nordamerikanska kontinentalplattan och den eurasiska kontinentalplattan.

Kristallklart vatten
Vid igångsplatsen är det numera en bredare trappa som avslutas med en stor plattform i midjedjupt vatten, där man enkelt kan ta på fenor och göra sig klar inför dyket. Jag tar ett steg ut från plattformen och sänker ner huvudet under ytan. Vattnet är iskallt och ofattbart klart, klarare än jag mins det från mitt förra dyk här för 10 år sedan. Sikten här är över 100 meter, tack vare en underjordisk källa med smältvatten från den närliggande glaciären Langjökull. Vattnet filtreras genom den porösa lavajorden i marken, och det tar mellan 30–100 år för smältvattnet att nå sjön. Jag sjunker ner till botten och lägger mig på rygg för att fota, när de andra...

Om förlisningen
Onsdagen den 25 februari 1936 var det 46 år gamla ångfartyget Gustav Wasa på väg från Hartlepool i England mot Norrköping med en last av kol. Man hade siktat Gotland och närmade sig slutdestinationen i mulet väder och
frisk nordostlig vind. Klockan 15.15 törnar fartyget plötsligt på grund. Anledningen till grundstötningen var magnetiska störningar och snötjocka. Man stod fast på grundet, och då mörkret faller, pejlar man Norra Fällbådans lysboj och konstatera att strandningsplatsen är Arköbådan.  Fartyget tar in vatten och man skjuter nu upp ett antal nödraketer och sätter eld på fotogenindränkt trassel för att påkalla uppmärksamhet från land.

Dykning
De gånger jag har besökt Gustav Wasa så har det varit bojat. Bojen sitter i aktern på vraket som man möter på omkring 25 meters djup. Det är också den mest intakta delen av vraket, som delvis är skrotbärgat, och om sikten är god så är det en härlig känsla att lägga sig en bit bakom fartyget för att studera konturerna av aktern. Om man fortsätter föröver, så kan man sjunka ner i ett av de stora lastrummen och simma på insidan till en stor öppning där fartyget brutits itu. Ungefär mitt i vraket ligger ett virrvarr av plåtar och skrot tillsammans med ångpannan och maskindelar. Längre fram så har...

I artikelserien ”Vraket i fokus” sätter vi luppen på ett antal spännande vrak, både i tropikerna och i våra nordiska vatten.

Vi känner alla igen oss - det var allt för länge sedan vi blötte ner vår utrustning! Ytintervallet har varit extremt långt, och vi har vädrat ut kvävet flera gånger om sedan det senaste dyket. Kanske är det vädret, för mycket jobb eller andra orsaker till att vi inte kommit i vattnet på ett tag. Vad gör man då? Du måste få din dos av dykning någon annanstans. Dykning är en mycket visuell aktivitet, och som tur är finns det gott om dykrelaterade konton på Instagram att “dyka ner i” när du sitter i soffan eller på jobbet. Inte för att vi någonsin gör det senare (host host). Globalt så finns det alldeles för många profiler för att rymmas i en artikel, så vi begränsar oss till lokala dyk-konton, med några dykare som har de skandinaviska vattnen som bas. Har du själv ett Instagram-konto med dykbilder som favorit (lokalt eller inte)? Dela det i så fall gärna på vår Facebook-sida.
Här är några Instagram-konton som vi kan rekommendera dig att följa...

Det första jag märker när jag plockar upp den ur kartongen är att den känns väldigt lätt med sina 3,9 kg. Materialet är relativt tunt, men det verkar otroligt slitstarkt, nästan som fallskärmsduk. Normalt dyker jag med med en äldre dräkt av trilaminat som är tillverkad i lite tjockare material än den här varianten. Santi E. Motion + bygger på de två tidigare modellerna E. Motion och E. Lite och kombinerar de två dräkternas bästa egenskaper - flexibilitet och hållbarhet.

Smart Seals
I standardutförande levereras dräkten med SANTI Smart Seals®-systemet, ett system för torrhandskar som utvecklats av SANTI. Det finns två fickor med kardborreband och två mindre dragkedjor med lås, vilket är en riktigt bra detalj. En Apeks inflatorventil finns monterad på bröstet och på vänster överarm sitter en en Apeks dumpventil.

E. Lite
Dräkten är tillverkad av Ripstop laminat (nylon/butylen/polyester) på den övre delen kroppen och på framsidan av benen.

Dragkedja
Dragkedjan, som är av plast, går från höger axel ner till vänster höft och har en yttre dragkedja som skydd. På de flesta andra dräkter sitter dragkedjan åt motsatt håll, men man vänjer sig ganska snabbt. Dragkedjan har ett lite annorlunda handtag och har några extra förstärkningar på insidan.

Teleskoptorso
Jag är van vid en torrdräkt som är något för stor för mig, med lite mer luft runt kroppen och som är lätt att ta på sig. Santi E.Motion + känns nästan som skräddarsydd. Jag gav mina mått till Santi som skickade mig en dräkt i storlek XLS, försedd med en teleskop-torso som gör att dräkten blir mer strömlinjeformad och ger en bättre rörlighet än de dräkter jag använt tidigare...

Det första dyket ska vi göra vid ön Carrick-a-rede. Ön fick en förbindelse till fastlandet år 1755, då laxfiskare byggde en hängbro. I dag används bron huvudsakligen av turister, som för sju brittiska pund kan få en adrenalinkick på 30 meters höjd. En del turister brukar få evakueras från ön med helikopter, då de tagit sig över bron och blivit så rädda att de inte vågar gå samma väg tillbaka. Vi får ett riktigt fint dyk vid ön, där jag bland annat ser en småfläckig rödhaj. Efter dyket åker vi in till närliggande Ballintoy Harbour för att äta frukost. Här i hamnen har man spelat in ett flertal scener till serien Game of Thrones, som i filmen kallas Iron Island. Dagens andra dyk blir ute vid Rathlin Island. Vi dyker på 25 meters djup längs en vägg som är vackert dekorerad av död mans hand, havsnejlika och anemoner, och vattnet här är väldigt klart med en sikt på över 20 meter. Dykcentret erbjuder en superb "self catering dive lodge" som ligger bara 100 meter från hamnen i Ballycastle, där ägaren Richard har ordnat...

Börja med att ta hand om det mest uppenbara. Du kanske tappade en hälrem på ditt senaste dyk förra säsongen och sedan glömt bort det, eller kanske din mask börjar sjunga på sista versen?
Ta en titt på din BCD och kontrollera spännen, band och dragkedjor för att se till att de är intakta. Testa dragkedjan ett par gånger för att se om den kärvar på något ställe. Om så är fallet, använd bivax, eller eventuellt lite WD-40.Ofta går det även bra att bara gnugga den med en bit stearinljus. Skruva även loss inflatorslangen och blås till i öppningen. Att det luktar lite unket är ganska normalt. Använd lite rodalon och

När det är dags för årets första dyk, bör du göra det på en plats som du känner till och under enkla förhållanden. Undvik att köra årets mest avancerade dyk som det första, och om du ska resa långt bort på dyksemester så kan det vara bra att göra ett par dyk här hemma före resan. 
Hitta en likasinnad buddy - gärna någon som är...

Dinglehalvön ligger i sydvästra Irland i Kerry-regionen som är ett gäliskspråkigt område där iriska är det officiellt erkända majoritetsspråket. Denna bergiga landtunga i Atlanten ligger nästan så långt västerut som man kan komma på den europeiskas kontinenten. Jag anländer till dykcentret Waterworld Watersport en eftermiddag i slutet av augusti efter en fin biltur över Irland från Dublins flygplats. Sandra, som välkomnar mig har verkligen dykningen i blodet. Pappa Ronnie var CMAS- instruktör och startade dykcentret 1963 och Sandra, som började dyka som tioåring, är nu PADI course director. Hennes två bröder är också dykinstruktörer. Hon berättar att de planerat ett nattdyk samma kväll för en grupp dykare från Holland. Jag har chans att få följa med dem, så jag rusar iväg till bilen för att hinna få ordning på min utrustning och UV-kamera. När sensommareftermiddagen blir till kväll åker vi ut i månskenet till ön Maherees som ligger på 15 minuters avstånd från hamnen. 12 meter under dykbåten finns en...

Många av innerstadsvraken är lättdykta med bekväm tillgänglighet från land och i regel finns bra parkeringsmöjligheter. Precis som vrak i andra vatten fungerar även Stockholmsvraken som boplatser för marint liv, och det brukar finnas gott om abborrar och en och annan stor lake. Här listar vi några av huvudstadens populäraste innerstadsvrak.

Här listar vi några av huvudstadens populäraste innerstadsvrak.